Detta år blir det hittills mest framgångsrika året för sektionen då man erövrar tre SM-guld och fem junior SM-guld. Utöver detta deltar man som vanligt i en mängd nationella och internationella tävlingar med gott resultat. Totalt deltar klubbens boxare i drygt 120 matcher.

Årets första tävling i huvudstaden är Stockholms AK:s 15-årsturnering. De som lyckas bäst av djurgårdarna är Gustav "Bagarn" Karlsson som besegrar "Kalle-Masen" i mellanviktsfinalen och Oscar Andrén som besegrar klubbkamraten "Myran" Eriksson i fjäderviktsfinalen. Samtidigt som SAK´s jubileumsturnering boxar Oskar Kjällander och David Lindén en internationell turnering i Göteborg där båda tar guld. Under vintern deltar klubben sedan i ett antal turneringar med en hel del bra resultat. I slutet av februari är det sedan dags för SM.

Boxningen blir bara populärare. Ett hundratal boxare anmäls till SM och man tvingas även detta år att anordna kvaltävlingar för att sålla ut vissa boxare så att man kommer ner till maxgränsen på 85 st deltagare. Ett par av Djurgårdens boxare tvingas kvala. Bantamviktarna Gustav "Myran" Eriksson och Tage Bergman tar sig där vidare till huvudtävlingen. Endast Tage kommer dock till start (i fjädervikt). Myran kvalificerar sig men ställer (som vanligt) inte upp. Inför SM spekuleras det i pressen om att Djurgården ska ta 2-4 guld. Andrén, "Gurra" Bergman, Oskar Kjällander och David Lindén nämns alla i gulddiskussionerna.

Ingen förutom djurgårdslägret hade räknat med lille flugviktaren Evert Karlsson som debuterat i ringen ett par månader tidigare. Han besegrar under turneringen flera av klassens förhandsfavoriter på sin väg till guldet. Under finaldagen besegrar han först Lars Mellström i semifinal och sedan Ivar Karlsson i final, båda från Hammarby. I fjädervikt ställer två djurgårdare upp. Oscar Andrén har otur att redan i första matchen få möta fjolårsmästaren Hjalmar Tancred i det som blir den moraliska finalen. Det blir förlust efter tre jämna ronder. Klubbens andra deltagare i klassen, Tage Bergman, vinner en match men blir i nästa medlem i den s.k. "Killerklubben" d.v.s. de boxare som förlorat på knockout (KO). Enligt samstämmiga uppgifter i pressen var det dock ett lågt slag som fick honom på fall. I lättvikt slår klubbens två deltagare, Gurra Bergman och Oskar Kjällander, sig fram till final. Den vinns nu av Bergman på poäng. David Lindén, lätt tungvikt, fick vid förra SM (där han diskades i finalen) mycket kritik för sin bristande stil. Han h ar nu under Weimarks ledning jobbat hårt på att slipa till den. Efter en tuff match i semifinal boxar han i finalen lekande lätt hem den tredje guldmedaljen mot Bertil Rosén, IF Linnéa. Djurgården blir naturligtvis bästa klubb med ett slutfacit på tre guld och ett silver.

Under vintern/våren spelas en instruktionsfilm in på Weimarks institut. Weimark själv och flera av Djurgårdens boxare deltar. Den blir slutligen 5-6 minuter lång (150 m) och tanken är att den ska gå som förfilm på de stora biograferna. Den har premiär i julhelgen och får förödande kritik och försvinner snabbt från repertoaren.

Direkt efter SM tar klubbens boxare det ganska lugnt och deltar inte på några större tävlingar. I mitten på mars arrangerar Svenska Boxningsförbundet (SBF) en propagandaresa till Sundsvall och Östersund. Syftet är att försöka sprida sporten till Norrland. Det är en av många resor som SBF arrangerar under de närmsta åren till olika delar av landet. Ofta utövades dessa tävlingar under mycket primitiva förhållanden, på platser inte alls lämpade för boxning och med lokala deltagare som hade begränsad kunskap om boxning. Det hände t.ex. att man tvingades montera ringen intill en eller flera väggar, att canvas saknades på ringgolvet eller att man boxades utomhus i regn. Laget som förbundet skickar denna gång består av tre boxare och innehåller Tage Bergman från Djurgården. Det blir Tages sista framträdande i ringen. Han lägger handskarna på hyllan för att till fullo satsa på en lovande fotbollskarriär.

Det spekuleras under våren i pressen om en ny klubbmatch mot IF Linnéa men den blir inte av. Det ska dröja till 1925 innan klubbarna möts igen.

Under vintern har Djurgården på Alex Weimarks initiativ arrangerat tävlingar i den egna klubblokalen där man mött varandra i riktiga matcher dit allmänheten haft tillträde. Detta fortsätter under våren tills det är dags för klubbmästerskapet som även detta år arrangeras på Auditorium. Som tidigare delar man upp boxarna i elitboxare och juniorer. Matcherna i elitklassen gäller klubbmästerskapet. Vid denna tävling gör en viss Harry Wolff debut i flugvikt. Han ska komma att bli en av klubbens mest framgångsrika boxare. Denna gång räcker han dock inte riktigt till och förlorar finalen mot Allan Nettelbladt. Klubbmästare blir: Allan Nettelbladt (flugvikt), Bertil Westergren (bantamvikt), Oscar Andrén (fjädervikt), Gustaf Bergman (lättvikt), Oskar Kjällander (weltervikt), Gustav "Bagarn" Karlsson (mellanvikt) och David Lindén (lätt tungvikt).

DIF:s boxningssektion drabbas av ett sorgebesked i slutet på säsongen då Konrad Andersson avlider efter en längre tids sjukdom. Konrad deltog på SM 1920.

Under sommaren gör Weimark en resa till Tyskland. Han går två proffsmatcher i Berlin och diskas i bägge. Det är de sista matcher han boxas i karriären. När den nya säsongen drar igång igen efter sommaruppehållet har Djurgården inte längre råd att anlita Weimark som tränare. Anledningen är att klubben har genomfört dyrbara reparationer av Tranebergs IP. Flera av de mest erfarna boxarna får dock fortsätta att träna gratis hos Weimark på hans institut och han ställer även upp som sekond till dessa då han har tid. Just tidsbrist är en annan faktor som har spelat in då Djurgården och Weimark går skilda vägar. Han har expanderat sitt institut på Regeringsgatan 28 så att det nu är det största och modernaste i Skandinavien och att sköta det tar allt mer av hans tid. Alex Weimarks betydelse för boxningssektionen kan inte nog understrykas. Det var han som organiserade och styrde upp boxningsverksamheten då den startade samt utvecklade boxarna så att klubben nått till en position som en av de ledande i Sverige vid denna tidpunkt.

Tränarsysslan tas nu huvudsakligen över av en av boxarna, Konrad "Konte" Jonsson, som ännu inte har nått några större framgångar som boxare men som det ska visa sig har en fallenhet för tränaryrket. Till sin hjälp har han gamle proffsboxaren Frasse Wallin. Konte fortsätter ett par år att boxas parallellt med tränarjobbet och vinner faktiskt junior-SM 1924.

Weimarks förebild var amerikansk boxning och det var det han lärde ut och praktiserade själv. Under Kontes ledning ändras den karakteristiska djurgårdsstilen som utvecklats under Weimark till att bli mer teknisk. Han var mycket diciplinerad och kunde nöta tekniska detaljer i flera timmar med boxarna och Djurgårdens träningslokal blir snart känd som Kontes boxningsgymnasium. Klubben ska under Kontes ledning nå enorma framgångar och han måste betraktas som en av Sveriges största tränare någonsin.

Inför höstsäsongen har klubben fått en fin förstärkning i flugviktaren John Pihl från den lilla söderklubben Katarina SK och Rudolf "Rulle" Johansson (eller "Herr Gardisten" som han ska komma att kallas av speakern vid Cirkusgalorna) som kommer till Stockholm från Oskarshamn för att göra militärtjänst. Pihl ska komma att vinna ett par SM-guld i slutet av decenniet. Rudolf Johansson vinner redan denna säsong junior-SM, tar SM-silver och boxar en landskamp. Efter militärtjänstgöringen flyttar han hem igen.

Under hösten går tävlingsintensiteten ner jämfört med tidigare. Av de etablerade boxarna är det bara Gurra Bergman, Evert Karlsson och Oscar Andrén som håller igång. De boxar på ett par turneringar i Stockholm. Bagarn Karlsson, Myran Eriksson, David Lindén och Oskar Kjällander är alla inaktiva.

Vid årets junior-SM satsade klubben ordentligt. Fjorton boxare ställde upp i de fem lättaste viktklasserna. Efter att ha boxat 35 matcher tog man hem guld i alla fem klasserna. En fantastisk insats och till dags datum är det klubbens största framgång på juniorsidan. Det är värt att notera att man vid denna tidpunkt räknades som junior tills man fyllt 25 år. Åldergränsen har under årens lopp sänkts successivt till den nuvarande på 19 år. Juniorboxningarna var vid den här tiden "bara" de facto ett mästerskap. Det skulle dröja tills 1926 innan juniorboxningarna fick officiell status som mästerskap. (Tävlingen var ända fram till dess bojkottad av göteborgsklubbarna som vissa år ordnade egna tävlingar).

Copyright © DIF Boxning