Detta års största sporthändelse är de olympiska spelen som hålls under sommaren i Paris och dessa kom också att dominera boxningen. Tidningarna är fulla före, under och efter OS med reportage och nyheter. Sveriges landslag har även två returkamper, mot Norge och Danmark, och i båda dessa arrangemang deltar boxare från klubben. Utöver detta så boxar man i SM, JSM, klubbmästerskap och flera internationella tävlingar samt arrangerar Djurgårdens Internationella i Cirkus och ett flertal tävlingar i klubblokalen för klubbens mindre kända förmågor.

Den första stora händelsen på året är en landskamp mot Norge, som denna gång går på bortaplan i Kristiania. Den föregås av uttagningstävlingar i Djurgårdscirkus i mitten på januari. John Pihl (flugvikt) och Oscar Andrén (fjädervikt) kvalificerar sig efter två respektive tre segermatcher. Gösta Lundén skadar sig under turneringen och Gurra Bergman ställer inte upp p.g.a. en fotskada som skulle komma att förstöra en stor del av säsongen för honom då det skulle visa sig att han inte heller kan medverka i nästa landskamp, mot Danmark, eller på SM. I slutet av månaden går så landskampen och som förste svensk kliver John Pihl in i ringen inför 3 000 entusiastiska åskådare. Han möter Haakon Lind och gör en mycket bra match mot norrmannen och leder (enl. svensk press) då han tvingas gå ner för räkning efter ett hårt käkslag. Han kommer upp på "6" men efter ytterligare två räkningar bryter domaren. Även Andrén gör en bra match men förlorar efter två extraronder mot Axel Norman och Sverige förlorar slutligen kampen med 2-6.

Till SM anmäler klubben sex man i de fyra lättaste viktklasserna. John Pihl och Gurra Bergman är skadade och det är länge osäkert om de kan delta. Slutligen kommer man till start med följande fyra boxare: Gottfrid Andersson (bantam), Harry Wolff (bantam), Oscar Andrén (fjäder) och Gösta Lundén (lättvikt). Harry Wolff gör ett mycket bra SM och vinner guld i bantamvikt efter att i finalen besegrat Thure Rundström, IF Linnéa (som eliminerat Gottfrid Andersson i första omgången) efter två extraronder. Det var ett mycket omdiskuterat domslut. Oscar Andrén lyckas inte försvara sin titel i fjädervikt utan förlorar i semifinalen mot slutsegraren Ivar Karlsson. Även Gösta Lundén förlorar i semifinal mot den blivande guldmedaljören i lättvikt Axel Berggren. Totalt koras sex nya mästare och endast två av fjolårets mästare försvarar sina titlar (endast tre ställde upp).

I mitten på mars är det dags för årets andra landskamp och denna gång boxas man mot Danmark i Stockholm. Till denna är Harry Wolff uttagen i bantamvikt (Oscar Andrén och Gösta Lundén är reserver i fjäder- respektive lättvikt.) Harry möter Harald Museth, en lång, teknisk och listig boxare med bra gard, och danskarna är ganska säkra på att han ska vinna. Wolff gör en strålande insats och vinner varje rond i matchen. Att det sedan visar sig att han ända sedan SM har plågats av ett knäckt revben (som hemlighållits) gör inte insatsen sämre. Landskampen förlorar Sverige med 3-5 trots att man hade ledningen med 3-0 efter de inledande matcherna.

Klubbmästerskapet hölls som vanligt i slutet av säsongen och gick i klubblokalen. Mästare blev: Harry Wolff (B), Oscar Andrén (F), Gustaf "Gurra" Bergman (L), Allan Nettelbladt (W), Gösta Lundin (M) och Nils Ramm (LT).

Första gången en större boxningstävling hålls på Stockholms Stadion är då IF Linnéa arrangerar jubileumstävlingar i fotboll, friidrott och boxning i mitten på maj. Störst intresse tilldrar sig matchen mellan Harry Wolff och Thure Rundström, IF Linnéa. De möttes i årets SM-final där Wolff vann. Detta utlöste enorma protester i Linnéalägret. Linnéa bedrev sedan kraftig lobbying för att få Rundström uttagen till landskampen mot Danmark, utan resultat. Rundström är m.a.o. väldigt revanschsugen när herrarna nu möts igen. Matchen blir även denna gång jämn men i tredje ronden får Wolff in en högerkrok som avgör matchen. Det är första gången Harry vinner på KO.

OS föregicks av uttagningstävlingar i en mängd sporter. Dessa arrangerades i stor utsträckning på Stockholms Stadion. Det är första gången som Sverige sänder boxare till OS och även boxningsuttagningarna hölls där i början av juni. Harry Wolff, Oscar Andrén, Gurra Bergman och "Myran" Eriksson deltar. Andrén och Eriksson möts i fjäderviktsfinalen, för andra gången på kort tid. Andrén vann nyligen över "Myran" vid klubbmästerskapen och även denna gång vinner han och blir uttagen till OS. Det blir "Myrans" sista match som amatör men dessa två kommer i framtiden att bli bittra rivaler även i proffsringarna i Stockholm och Göteborg. Med sig till OS får Andrén två klubbkamrater, Harry Wolff (bantam) och Gurra Bergman (lättvikt) vilket innebär att tre av totalt fem man i boxningslaget till OS var djurgårdare.

När det blir dags för OS i mitten på juli så har både Andrén och Bergman gått ner en viktklass till bantam respektive fjädervikt p.g.a. den hårda träningen som de bedrivit inför spelen. Totalt deltar 270 boxare från 28 länder. Bergman förlorar överraskande i inledande omgången mot okände Arbarca, Chile (det ska dock visa sig att han inte är en dålig boxare då han tar sig vidare till den tredje omgången där han förlorar mot slutsegraren i klassen). Oscar Andrén gör en mycket bra turnering och blir bäste svensk. Efter en serie fina matcher har han tagit sig till semifinal och där ställs han mot en av turneringens favoriter, Sal Tripoli från USA. Han har dessförinnan först enkelt eliminerat Gonzales, Argentina, på poäng för att sedan vinna mot Joe Lazarus, USA, på diskvalifikation då denne slog ner Andrén efter att domaren kommenderat "Break". Andrén ledde då klart på poäng. I kvartsfinal besegrade han sedan enkelt spanjoren Sanchez-Diaz. I semifinalen gör Andrén en mycket bra insats men förlorar den jämna matchen knappt. Han verkar dock ha tagit ut sig totalt och i bronsmatchen (nuförtiden boxar man inte om tredjepris utan delar ut två bronsmedaljer), mot fransmannen Jean Cés, gör han sin sämsta insats och förlorar även den. Slutfacit blev en hedrande fjärdeplats. Även Harry Wolff boxade i bantamvikt och han hade oturen att direkt ställas mot William Smith, Sydafrika som till slut vann guldet efter att ha besegrat Tripoli i finalen. Vad som ofta glöms bort är att resultatet på denna turnering även skulle gälla för EM (man hade precis beslutat att börja arrangera EM-turneringar men vid OS-år skulle resultatet på den turneringen även gälla för EM). Detta innebar att Andrén detta år blev EM-tvåa då både Tripoli och Smith var utomeuropéer. Även totalt sett gjorde de svenska boxarna en godkänd insats men för våra skandinaviska vänner gick det ännu bättre. Danmark tog ett guld genom Gurra Bergmans ständige opponent, Hans Nielsen i lättvikt och två silver (Thyge Petersen, lätt tungvikt och Sören Pedersen, tungvikt) och Norge kammade hem ett guld (Otto von Porat, tungvikt) och ett brons (Sverre Sörsdahl, lätt tungvikt).

Klubben byter under sommaren lokal från Östermalms läroverk som nu blivit för trång, till en lokal på Döbelnsgatan 97. Den nya lokalen är 140 kvadratmeter stor men ligger även den under markplanet och någon dusch fanns inte. Varmvatten värmdes på en kamin. Fortfarande delas den med brottarna som efter varje träning fick plocka bort brottarmattan. Lokalen används även som klubblokal för hela föreningen där man kunde ha möten, träna och arrangera klubbtävlingar. Fotbollen förlade t.ex. vissa säsonger delar av inomhusträningen här och sektionen för allmän idrott hade under många år sina inomhusmästerskap i lokalen.

Efter en lång tids spekulationer blir det under sommaren klart att BK Amatörs regerande svenska mästare i tungvikt, Gustav "Gurra-Magnus" Magnusson ska gå över till Djurgården. Med honom kommer även Nils Sahlström och redan tidigare under året har lille flugviktaren Herbert Larsson anslutit till Djurgården från samma klubb. En tungviktare är något som Djurgården har saknat sedan David Lindén flyttade till USA. Han skall dock inte komma att matchas speciellt flitigt under 1924/25 p.g.a. återkommande ryggproblem samt att han befinner sig till sjöss under en längre tid. Det cirkulerade ett (obekräftat) rykte i pressen att Djurgården har lockat över honom honom med löfte om nya tänder. Helt otroligt är det inte. Tänder gick sönder eller slogs ut ganska ofta då man ännu inte börjat använda tandskydd och handskarna var betydligt tunnare på den här tiden. BK Amatör från Kungsholmen lägger nu ner verksamheten och blir en i raden av de många kortlivade småklubbarna som fanns i Stockholm på 20-talet.

Det är under sommaren mycket nära att boxningssektionen bryter sig ur DIF och bildar en egen boxningsklubb. Boxarna och några av sektionens eldsjälar är missnöjda över att överstyrelsen inte visar någon uppskattning för det arbete som läggs ned. Huvudstyrelsen å sin sida verkar tycka att boxningen kostar för mycket. Utbrytningen stoppas i sista stund men Frasse Wallin lämnar dock klubben och blir tränare i Hammarby IF:s boxningssektion. Enligt uppgifter i Idrottsbladet så var det Svenska Boxningsförbundet (SBF) som gick in och räddade situationen och lovade att stödja klubben t.ex. genom att hjälpa till vid Djurgårdens internationella tävlingar och se till att ett högkvalitativt startfält fanns på plats. Anledningen till att förbundet trädde in skulle var att man ansåg att det var viktigt för sporten att en storklubb som Djurgården hade boxning på programmet. Det är inte första gången detta groll uppstår och det skulle ske fler gånger under årens lopp innan brytningen slutligen kommer 1928.

Det är värt att notera att det inte bara var Djurgården som fick stöd av SBF. Förbundet skickade varje år boxare på s.k. propagandaturneér till olika städer i landsorten. Syftet var att sprida och popularisera sporten i hela landet. Senare skulle förbundet även komma att betala resor till senior-SM för boxare från landsorten som var regionala mästare under innevarande säsong d.v.s. de som vunnit mellansvenska mästerskapen, norrlandsmästerskapen, göteborgsmästerskapen etc. De s.k. utjämningsbidragen kom att medföra att boxare från landsorten deltog i högre utsträckning och den kraftiga stockholmsdominansen minskade betydligt. Mindre klubbar, i Stockholm och övriga landet, kunde också få bidrag till att anställa en tränare under en viss tidsperiod. Att hyra Cirkus var dyrt och att anordna en tävling där var ett riskprojekt för vilken klubb som helst. Förbundet bokade därför upp ett antal datum under säsongen, till ett bra pris, och hugade spekulanter fick sedan ansöka hos dem om att få arrangera en tävling.

Andra halvåret blir betydligt lugnare än det första. Klubben deltar som vanligt i flera av de större tävlingarna som arrangeras i Stockholm och i landet, dock inte med så många boxare. Det är främst två arrangemang, i slutet av året, som är av intresse.

DIF:s internationella, i början på december, bjöd som vanligt på ett mycket bra startfält, även om man inte lyckas få hit franske Europamästaren Jean Cés till en revanschmatch mot Andrén som man hade hoppats på. Förutom många av de bästa nationella boxarna fanns deltagare från Italien, Tyskland och Finland anmälda. Arrangemanget är lyckat och lovordas som säsongens bästa. Mycket publik finns på plats och tävlingarna ger ett stort och välbehövligt tillskott till klubbkassan (5 000 kr). Gurra-Magnus gör här sin debut i djurgårdsdressen och vinner den högkvalitativa tungviktsklassen. I övrigt deltog klubben med Wolff, Andrén, Gurra Bergman och Oskar Kjällander som samtliga gör bra ifrån sig.

Även årets JSM blev rekordstort, närmare 280 deltagare var anmälda och tävlingarna hölls under sju dagar. Efter misslyckandet vid fjolårets JSM satsar klubben nu ordentligt. Man deltar med en stor trupp på elva man. Mästerskapets klart lysande stjärna blir en djurgårdare, Nils Ramm. På sin väg fram till guldet i lätt tungvikt boxar han fyra matcher och ingen går tiden ut. Även klubbens tränare, Konrad "Konte" Jonsson, deltar. Han och Karl "Småland" Johansson tar sig till final i lättvikt. Denna vinner Konte på KO i första ronden. Gösta Dahlberg gör även han bra ifrån sig och tar sig till semifinal i flugvikt. Nytt för året är att förbundet och de deltagande klubbarna delar på en eventuell vinst av arrangemanget. Klubbarna får dela på 2/3 av vinsten enligt ett resultatbaserat poängsystem där ett guld motsvarar 3 poäng, ett silver 2 poäng och en semifinalplats 1 poäng. Djurgården blir bästa klubb och erhåller en ansenlig summa pengar då JSM är det mest inkomstbringade boxningsevenemanget vid sidan av SM detta år.

Tage Bergvall (och hans bror Tore) boxades för klubben under ett par års tid i början på decenniet. Han emigrerade sedan till Kalifornien och det rapporteras vid årsslutet att han blivit proffs. I en artikel i tidskriften "All Boxning", daterad till julafton 1924, berättar svensk-amerikanen Birger Sjöström om hans framfart i de Amerikanska ringarna. Han kallades numera för "Turf" Bergvall och enligt författaren var han känd för att vara en av de bästa och hårdaste "hitters" i trakterna kring Monteray, Kalifornien. Artikelförfattaren uppger att Bergvall under den senaste tiden vunnit två matcher på KO i första ronden (mot Billy Burke och Jimmy Adams) samt att den kände boxaren Buddy Ryan ej vågat möta "Turf".

Copyright © DIF Boxning