Aktiviteterna inleddes på trettondagen med en klubbmatch mot IF Linnéa, den första sedan skandalen 1920. Intresset är mycket stort och Cirkus är utsålt dagar i förväg. Djurgårdarna är favoriter och ute efter revansch, det spekuleras i pressen om en vinst med 5-3 eller 6-2. På en träning inför matchen får dock Nisse Ramm axeln slagen ur led då han sparrar mot slagbjörnen "Bagarn" Karlsson. Inte heller Gösta Dahlberg kan ställa upp. Som ersättare för dessa matchas två oerfarna juniorer som snabbt förlorar på KO. John Pihl, Oscar Andrén, Harry Wolff och Gurra Bergman gör alla sitt jobb och vinner sina matcher. Gurra Bergman står för tävlingens finaste prestation då han på ett fullkomligt artistiskt sätt slog ut Hjalmar Porres med en snabb precisionshöger. Inför de två avslutande matcherna leder således Djurgården med 4-2. I lätt tungvikt representeras Djurgården av "Bagarn" Karlsson, en riktig slugger som varit med sedan 1920. Nuförtiden gör han bara ett par matcher per år, alltid i samma slagsmålsstil som han lärde sig i amatörboxningens begynnelse. "Bagarns" motståndare, Roland Morberg får ett rejält kok stryk efter konstens alla tillåtna och otillåtna medel. Han slår Morberg med allt utom ringstolen och redan i andra ronden får domaren nog och bryter matchen efter att "Bagarn" fått flera varningar och tillsägelser för att han inte tar ett steg bakåt efter "break" (innan han slår) samt för låga och orena slag. Boxningen har under 1920-talets första hälft utvecklats snabbt och de gamla kämparna från decenniets början har svårt att hänga med i den nya stilen med raka och rena slag. Huvuddelen av publiken tycker dock att det är ett felaktigt beslut och vädrar högljutt sitt missnöje mot domaren. Boxningspubliken på Cirkus var ofta finklädd men tvekade inte att uppträda högljutt och ohyfsat om den tyckte att något fel begåtts i ringen. Framförallt var det på det s.k. Galleriet, de billigaste platserna, som det kunde gå livligt till. Den s.k. "folkets röst" hördes 10-15 minuter, långt in på den avslutande och avgörande tungviktsmatchen mellan Gustav "Gurra-Magnus" Magnusson och Edvard Hultgren. Gurra-Magnus ställde lojalt upp trots att han varit ryggskadad och inte hade kunnat träna under en längre tid. Han förlorade på poäng och klubbmatchen slutade därmed 4-4 vilket innebar att Linnéa vann även denna gång.

Till årets landskamp mot Norge är två djurgårdsboxare uttagna, John Pihl (flugvikt) och Gurra Bergman (lättvikt). Lille Pihl gör en mycket övertygande insats mot Mikkelsen och vinner stort på poäng. Gurra Bergman förlorar landskampens jämnaste match mot Haakon Hansen. Det blir Gurras sista match. Han har kommit till en punkt då han är helt överlägsen i Sverige men internationellt räcker han inte riktigt till. Han har redan i december förra året annonserat att han funderar på att bli proffs. Så blir nu inte fallet utan han ger sig istället på en karriär som tränare och domare.

På SM detta år ställer klubben upp med en liten men mycket stark trupp på tre boxare, John Pihl i flugvikt samt Oscar Andrén och Harry Wolff i fjädervikt. Övriga elitboxare, såsom Nils Ramm, "Gurra-Magnus" och Oskar Kjällander, faller ifrån av olika orsaker. Alla tre hör till förhandsfavoriterna och tar sig mycket riktigt till final. I fjädervikt har Oscar Andrén haft en relativt enkel väg till finalen. Han ställs där mot Harry Wolff som haft det betydligt arbetsammare. Det blir en mycket välboxad match som Andrén vinner ganska enkelt på poäng. John Pihl möter Nils Bengtsson, Örgryte, och förlorar på poäng.

Till landskampen mot Danmark är Oscar Andrén uttagen. Han möter Richard Madsen och vinner en jämn match. Landskampen förlorar Sverige med 4-4 då tungvikten avgör. Efter succéåret 1923, då Sverige vann båda landskamperna mot Norge och Danmark, har man nu förlorat de fyra följande under 1924 och 1925. Det spekuleras om att nedgången beror på åderlåtningen till proffslägret, främst till Allmänna Boxningssällskapet (ABS). Detta sällskap har bildats för att kringgå proffsförbudet som råder i Stockholm och har sedan 1923 arrangerat tävlingar i huvudstaden. Det är främst Solna BK och IF Linnéa som brandskattats på sina boxare men även Djurgården har fått släppa till en boxare ("Myran" Eriksson) och snart ska fler komma att gå samma väg. Det ska dock snart visa sig att farhågorna om amatörboxningens borttynande är obefogade.

Dagen efter landskampen inleds klubbmästerskapen med kvalificeringsmatcher i klubblokalen. För första gången hålls de under två dagar och finalerna går veckan efter på samma plats. Fjäderviktsfinalen går mellan Andrén och Wolff och är en repris på årets SM-final. Även denna gång vinner Andrén. Värt att notera är att Nils Ramm gör comeback efter sin axel/armskada och vinner sitt första KM i lätt tungvikt.

De första riktiga Europamästerskapen i amatörboxning arrangeras i Stockholm 11-15 maj. Ursprungligen skulle tävlingen ha gått i London men när engelska förbundet hoppade av gick budet till Sverige som var en av reservnationerna. Kvaltävlingar hålls på Stora Teatern och Djurgården får med två man i EM-laget, Oscar Andrén i fjädervikt och junioren Nils Ramm i lätt tungvikt. John Pihl är reserv i flugvikt. Tävlingarna hålls i Djurgårdscirkus och tio nationer deltar. Det blir svensk amatörboxnings största framgång hittills då man blir bästa nation och vinner tre guld och två silver. Djurgårdarna tar ett guld och ett silver. Båda möter varsin engelsman i första omgången (semifinal) och vinner klart, Andrén på poäng och Ramm på KO. Oscar Andrén är favorit i finalen mot tysken Domgörgen. Han lyckas inte upprepa den fina insatsen från semifinalen men vinner ändå den mycket jämna matchen med domarrösterna 2-1. Ett mycket omdiskuterat domslut. Nils Ramm möter i lätta tungviktsfinalen olympiske silvermedaljören från 1924, Thyge Petersen, Danmark. Det är Nisses andra internationella match och dansken är storfavorit. Ramm förlorar de två första ronderna, den andra klart. I tredje ronden vänder matchen och Ramm vinner den klart och har faktiskt Petersen ordentligt groggy men kan inte avsluta jobbet och förlorar matchen på poäng.

Efter det lyckosamma EM-guldet beslutar sig Andrén för att bli proffs. Han har gjort en fantastisk säsong (1924/25) och är obesegrad. Under Alex Weimarks beskydd deltar han de närmsta åren relativt lyckosamt, huvudsakligen på ABS-galor, i Stockholm och Göteborg. Han gör även ett par matcher utomlands. Samma framgångar som i amatörringen når han dock inte.

Under sommaren kommer svenske juniormästaren i fjädervikt från 1924, Sven Säfstrand, till DIF från Huvudsta. Några månader senare kommer nästan alla övriga unga och lovande boxare, såsom Albin Hansén, då klubbens eldsjäl Birger "Birre" Wallskog ska göra sin militärtjänstgöring. När den är avslutad ansluter även han till klubben och blir de närmsta åren en viktig kugge i ledarstaben. Carl Sjöstrand, Luleå och John Rydberg från Göta i Karlstad är två andra unga lovande boxare som under året kommer till klubben och som snart ska få sina genombrott. Även Rickard Nordlöv från Flottans IF, Martin Wolff (yngre bror till Harry) från Bromsten och Harry Gustavsson från SK Royal ansluter under hösten.

Höstsäsongen inleds i september med att klubbens boxare deltar på två utomhusgalor, den första arrangerad av IF Linnéa på Aspuddens IP och den andra av DIF på Tranebergs IP. Friluftsgalor på dessa arenor skulle under de närmsta åren bli startpunkten för den kommande säsongen. Tävlingen på Tranebergs IP var ett samarrangemang mellan fotbolls- och boxningssektionen och inleddes med fotbollsmatchen mellan DIF och Traneberg. Huvudmatcherna vid båda boxningstävlingarna var mellan Nils Ramm och Nils Stenman. Båda gångerna vann Ramm klart.

I slutet av månadsskiftet oktober/november utbryter en febril tävlingsaktivitet. Under loppet av cirka två veckor deltar klubben i fyra klubbmatcher och dessutom arrangerar man kvaltävlingar till dessa i klubblokalen. Först möter Djurgårdens A-lag BK Örnen på Stora Teatern vid Södra Bantorget. Det är den första matchen klubbarna emellan. Intresset är stort och trots att det snabbt blir slutsålt ringlar sig en lång kö från Stora Teatern ut på Götgatan, långt efter matchernas början, av förväntansfulla boxningsentusiaster som på något sätt hoppas få komma in. DIF är stora favoriter och vinner planenligt med 5-3. Sedan låter man vid två tillfällen ett kombinerat B/junior lag möta Stockholms AK:s respektive Upsala IF:s bästa uppställningar. Den första tävlingen går i DIF:s lokal och den andra matchen går borta i Uppsala. Båda gångerna förlorar man. Slutligen möts IF Linnéas och Djurgårdens juniorlag för första gången. Klubbarna är inte bara ledande bland seniorerna utan även på juniorsidan och har sedan starten turats om att bli bästa klubb på JSM. Matchen går på Nationalpalatset (National) och även denna gång blir det förlust då man förlorar den avgörande tungviktsmatchen.

Djurgårdens internationella tredagarstävling i Cirkus var årets kanske bästa turnering som arrangerades av en enskild klubb. Startfältet innehöll boxare från Italien, Tyskland, Norge och Finland och i samtliga klasser där någon av dessa deltog blev det utländsk seger. John Pihl och Nils Ramm tog varsitt guld i flugvikt respektive lätt tungvikt.

Första avdelningen vid årets JSM hade ca 200 anmälda boxare varav 140 kom till start. Det var som vanligt en mycket blandad kompott, allt från rena nybörjare till ganska duktiga boxare. Detta år slogs bara första dagen 17 KO:s på 32 matcher vilket var rekord (1921 slogs 13 KO:s första dagen och 1924 12 st.). Även om det var många matcher tog hela arrangemanget därför inte alltför lång tid och bjöd på god underhållning och en hel del "lingonmos". Djurgården brukade ha som princip att anmäla relativt få men duktiga boxare. Detta år ställde man upp med nio, betydligt färre än både IF Linnéa och Hammarby varav så många som fem tog sig till den avslutande finaldagen (detta ska jämföras med t.ex. Hammarbys 15 anmälda boxare varav 10 förlorade på KO i första omgången). Ett guld togs av Ivar Pettersson i flugvikt och ett silver av Sten Wikblad i fjäder. Vid andra avdelningen är 209 boxare anmälda varav 82 i lättvikt som är största klassen. Albin Hansén tar sig till lättviktsfinalen efter fyra knockoutvinster. Där blir Anders Mångelin från SK Standard för svår. Djurgården blir återigen bästa klubb på ett guld och två silver. Under de kommande åren skulle klubben delta med betydligt fler boxare vid dessa tävlingar. En trupp på 15-20 boxare till JSM var inte ovanligt.

Som tidigare nämnts så debuterade två av klubbens boxare - "Myran" Eriksson och Oskar Andrén - som proffs under året. Båda boxar i fjädervikt och möts i november. Efter sex ronders jämn boxning förklaras matchen oavgjord. Under de närmsta åren kommer de att mötas vid ett flertal tillfällen. Den som når de största framgångarna detta år är "Myran" som i december får en match om den svenska proffstiteln mot Alex Kvist. Det är på en av ABS:s "Harry Persson"-galor i Cirkus och han vinner på poäng efter 10 ronder.

Copyright © DIF Boxning