Djurgårdens IF fyller 35 under detta år. Boxningssektionen firar det med sitt mest framgångsrika verksamhetsår hittills. Man tar tre SM-guld, fyra JSM-guld och vinner klubbmatcherna mot Linnéa och Sparta.

Inför årets klubbmatch mot IF Linnéa på trettondagen har man förberett sig ordentligt under flera månader. Djurgården släpper upp sitt absolut bästa lag i ringen med bl.a. Pihl, Wolff, Kjällander, Ramm och Gurra-Magnus. Djurgårdarna är segersäkra och visst tar de, inför ett fullsatt Cirkus, sin första vinst mot Linnéa med 5-3. Bland de stora glädjeämnena hör "Gurra-Magnus" som gör ännu en comeback, denna gång är han vältränad, och vinner övertygande. Den stora ljusglimten var annars Oskar Kjällanders vinst över Einar Blomberg. Den gamle sluggern har utvecklats under Kontes ledning och anpassat sin stil till att bli mer teknisk och varierad. Då segern är klar utbryter ett entusiastiskt segerjubel hos den stora djurgårdsdelen av publiken som väntat på denna revansch länge.

Till den traditionella landskampen mot Norge i slutet på januari är tre djurgårdare uttagna: John Pihl, Nils Ramm och Gustav Magnusson. Harry Wolff och Oskar Kjällander är reserver. Nisse Ramm ådrar sig en handskada och han ersätts då i lätt tungvikt av Kjällander som normalt boxar i weltervikt. John Pihl möter Öjvind Hauge i flugvikt och vinner klart. Det ser alla utom några norska ledare och två poängdomare som ger norrmannen segern. Den hårde och energiske Kjällander som gått upp två viktklasser möter Edgar Christensen och gör trots den stora viktskillnaden en helt jämn match med norrmannen. Han leder enligt svensk press efter två ronder men tröttnar i sista ronden och förlorar matchen mycket knappt. Resultatet skulle lika gärna ha kunnat vara det omvända och hans insats betecknas som det stora svenska utropstecknet i landskampen. Gurra-Magnus möter världsstjärnan, OS- och EM-guld medaljören, Otto von Porat i den avslutande och avgörande tungviktsmatchen. Han gör en mycket bra match men räcker inte riktigt till mot den tekniske norrmannen. I sista ronden har han dock den trötte men rutinerade von Porat i ordentlig gungning efter en hård träff men lyckas inte avgöra. Norge vann landskampen med 5-3.

Relationen till Upsala IF (UIF) verkar ha varit mycket god sedan två av klubbens boxare var med på en uppvisningsgala 1923 då boxningen introducerades i UIF. Under 1925 fungerade Konte en tid som instruktör i Uppsalaklubben och under 1926 skulle boxaren Niels Eriksson följa efter. Den senare beskrevs som den bästa tränaren de haft. Man deltog även på varandras turneringar och tävlingar. Den första klubbmatchen gick i slutet av 1925 och UIF lyckades då sensationellt besegra Djurgårdens B-lag. I början på detta år var det hög tid för en snabb revansch tyckte djurgårdarna och denna gång skickade klubben A-laget. Vinsten (med 4-4) blev betydligt mindre än väntat men det berodde delvis på att Harry Wolff tvingades bryta p.g.a. skada.

Den första landskampen mot ett utomnordiskt land var mot Tyskland i Djurgårdscirkus i februari. Tyskarna var favoriter. Halva det svenska landslaget, fyra stycken, bestod av djurgårdsboxare. Då John Pihl är förhindrad att delta p.g.a. sitt arbete som handelsresande har konditionsfenomenet John Rydberg bantat ner sig en viktklass och kvalificerat sig i flugvikt. Dessutom deltar Kjällander (welter), Nils Ramm (lätt tungvikt) och Gustav Magnusson (tungvikt). Samtliga vinner sina matcher förutom landslagsdebutanten Rydberg som förlorar klart på poäng mot EM-boxaren Schultz. Den som imponerar mest är Gurra-Magnus som verkar vara tillbaka i 1923 års form då han vann båda landskamperna mot Norge och Danmark. Segersiffrorna i landskampen skrivs till 5-3, ett mycket bättre resultat än vad någon kunnat föreställa sig.

På SM-tävlingarna släpper man upp tio boxare med målsättningen att vinna fem guld. Nu når man inte riktigt ända fram, men tre guld av Oscar Kjällander, Nils Ramm och "Gurra-Magnus" och ett silver av Harry Wolff blir det.

John Pihl tog sig till semifinal i flugvikt men tvingas bryta p.g.a. en skada. Den stora skandalen detta SM inträffade i fjäderviktsfinalen mellan Harry Wolff och John Wennberg från Vänersborg. Alla förväntade sig att Wolff skulle vinna men matchen är helt jämn och det döms en extrarond. Efter denna förkunnas Wennberg som segrare vilket leder till vilda protester från djurgårdshörnan. Man hotar först med att lämna tävlingarna på stående fot men ändrar sig sedan och boxar de tre finaler man har framför sig. Direkt efteråt meddelar man dock att inga av klubbens boxare är tillgängliga för den kommande landskampen mot Danmark. Kjällander besegrar EM-guldmedaljören från 1925, Selfrid Johansson. Nils Ramm slår Gustaf Adolf Johansson och "Gurra-Magnus" vinner mot Hugo Widlund, alla på poäng. Den sistnämnde blev senare känd som proffsboxaren Johnny Widd.

Efter SM vill Djurgårdens ledare (Konte) inte kännas vid några uttalanden om bojkott av landslaget. Men när det börjar närma sig till match så är samtliga antingen skadade, sjuka, ej i träning eller har lagt handskarna på hyllan för gott och årets landskamp mot Danmark blir den första - och faktiskt enda under 1920-talet - där inga djurgårdare deltar. Det gör nu inte så mycket, Sverige vinner ändå.

Årets klubbmästerskap hålls som vanligt i träningslokalen under två dagar i mitten på april. Klubbmästare blir Orfeo Pettinelli (flugvikt), John Pihl (bantamvikt), John Rydberg (fjädervikt), Gösta Dahlberg (lättvikt), Harry Gustavsson (weltervikt), Oskar Kjällander (mellanvikt), Nils Ramm (lätt tungvikt) och Gustaf Magnusson (tungvikt).

Träningstävlingar i klubblokalen var något som påbörjades redan under Weimarks tid. Efter att han lämnat klubben låg dessa i träda en tid men under andra halvan av 1923 började man arrangera denna typ av tävlingar igen. Under 1925 och 1926 ökas antalet tillfällen och utgör nu ryggraden i tävlingsverksamheten. Trots detta är väldigt lite känt om detaljerna vid dessa. Nästan uteslutande var det dock klubbens egna förmågor som möttes i allt från rena nybörjarmatcher till matcher mellan elitboxarna som skulle förgylla vilken Cirkusgala som helst. Allt som oftast var det fullsatt och det hände att folk fick vända hemåt igen utan att komma in. Publiken fick ordentlig valuta för den ringa entrén (50 öre-1 kr). I de få referat som finns från dessa tävlingar beskrivs stämningen som tät men gemytlig och att man inte "sparade på krutet" trots att det var klubbkamrater som möttes. Vid varje tävling boxades ca 8-10 matcher och Konte agerade som ringdomare. Man fortsätter med denna typ av tävlingar decenniet ut och fr.o.m nu börjar pressen att bevaka dem i större utsträckning.

Många av småklubbarna i Stockholm hade inte samma möjligheter att arrangera träningstävlingar, klubbmatcher och fick inte inbjudningar till tävlingar i samma utsträckning som Djurgården. Man organiserade sig därför i s.k. unioner. Södra Boxningsunionen bestod av småklubbar på Södermalm. Där ingick bl.a. Victoria SK, Katarina SK, SK Condor, SK Standard och the Criqui Club, och man hade sedan 1924 arrangerat klubbtävlingar och Södermästerskapen. Man tog även ut ett gemensamt lag till matcher mot lag från andra städer. När aktiviteterna började tyna togs 1925 ett nytt initiativ till klubböverskridande samarbete av IK Balder och Alex Weimark. Den nya sammanslutningen kallades kort och gott för Boxningsunionen och innehöll även klubbar från norra delen av stan och bestod från början av IK Balder, Stockholms Atletklubb (SAK), SK Condor, SK Royal, Solna BK och Sundbybergs BK. Även detta initiativ blir ganska kortlivat och hade vid denna tidpunkt dött ut. Weimark drev emellertid aktiviteterna vidare i begränsad skala på sitt institut, främst med IK Balder och ett par andra norrklubbar. För söderklubbarna var situationen värre och löstes först då Sporthallen slog upp dörrarna hösten 1927 vid Södra Bantorget. Det var ett privat initiativ och fungerade ungefär som Weimarks institut där klubbar och privatpersoner kunde träna dag- och kvällstid. Man arrangerade även tävlingar och dans regelbundet. Sporthallen höll öppet i två år innan man tvingades stänga p.g.a. hyreshöjningar.

Unga och lovande boxare, både från mindre stockholmsklubbar och klubbar runt om i landet, fortsätter att söka sig till klubben. Den som lyckas bäst av dessa är tungviktaren Gustav Andersson från Karlskrona. Karl Wretman (SK Condor) och Harry Gustavsson (SK Royal) är också relativt framgångsrika och lyckas emellanåt ta en plats i klubblaget samt får delta på flera av de stora galorna i Cirkus. Den lille flugviktaren Björn Axell blir den första namnkunniga boxaren som byter mellan Djurgården och IF Linnéa. Han debuterar i de "svartblås" dräkt i slutet av året. Djurgårdsboxarnas smeknamn syftar på färgerna i klubbdräkten som vid tidpunkten var svarta byxor och mörkblått linne med ett ljusblått "D" på bröstet. Under denna tidsperiod kan dock färgerna på dräkten variera något från år till år och även helblå och helsvarta dräkter verkar förekomma. Klubben förlorar även en del boxare. Denna säsong återvänder tungviktaren Olle Gissberg till sin hemstad Sundsvall.

I november har klubben bjudit in Sparta från Köpenhamn, som under lång tid varit Danmarks och Nordens förnämsta klubb, till en klubbmatch i Cirkus. Båda lagen innehåller många landslagsmän (även om danskarna fick ett par sena återbud och blev tvungna att kalla in ett par ersättare från andra klubbar) och det blir en serie fina matcher inför ett fullsatt Cirkus. De två avslutande tungviktsmatcherna blir avgörande då det står 3-3 efter att Gösta Dahlberg, Harry Wolff och Oskar Kjällander gjort starka insatser och vunnit sina respektive matcher. Niels Eriksson och Nils Ramm som boxar de avslutande matcherna har slagit vad (om en kopp kaffe) om vem som snabbast skulle vinna på KO. Niels Eriksson vinner lätta tungviktsmatchen mot Vilhelm Larsen efter 30 sekunder och då har dansken redan varit nere i golvet två gånger efter ett par hårda högerkrokar. Men Nils Ramm är snabbare. Ingemar Andersson går i golvet redan vid Ramms första hårda slag, en höger mot käken. Under våldsamt jubel från publiken räknas han ut efter 12-13 sekunder. Slutresultatet efter dessa två blixtknockar blev 5-3 till Djurgården som därmed kan titulera sig inofficiella "Nordiska klubbmästare".

Både Oscar Andén och "Myran" Eriksson var under året aktiva i proffsringen vid ett flertal tillfällen. I slutet på april möts de båda i en match om den svenska proffstiteln i fjädervikt i en gala på Cirkus. Andrén vinner en populär poängseger. Harry Berglund var en av klubbens många lovande juniorboxare. Han ställde bl.a. upp på junior-SM 1924 och 1925 där hans främsta merit var en semifinalplats 1924 i bantamvikt. Han deltog även i klubbmatchen mot IF Linnéa 1925. Som så många andra vid den här tidpunkten emigrerade han till USA. I början på december 1926 förolyckas Harry vid sin proffsdebut i Minneapolis, USA. Han mötte amerikanen Pete August i lättvikt och dör efter matchen av hjärtslag. Senare framkommer det att han varit uppe hela natten innan och festat. Kombinationen av alkohol, sömnbrist och den fysiska ansträngningen tros vara orsaken till dödsfallet.

Djurgårdens internationella tredagarstävlingar i Cirkus i början på december bjöd bl.a. på ett mycket kvalificerat italienskt lag samt på ett flertal uttagningsmatcher inför en amerikaturné som arrangerades av Svenska Boxningsförbundet i början på 1927. Denna resa är den första i sitt slag och får enorm publicitet i svensk press både före och under resans gång. Det anordnas t.o.m. en avskedsgala i Cirkus för amerikaresenärerna. Två djurgårdare tas efter tävlingen ut i laget (som bestod av fyra boxare), Oskar Kjällander och Nils Ramm. Ramm tas ut trots att han förlorar tungviktsmatchen mot Hugo "Hisingeskräcken" Widlund. Däremot vinner Harry Wolff uttagningsmatchen i lättvikt mot Gunnar Berggren från Hammarby men förlorar en hastigt ihopsatt returmatch dagen efter och blir inte uttagen. Turneringen i övrigt dominerades av italienarna som vann fem viktklasser. I laget ingick bl.a. den blivande OS-guldmedaljören Piero Toscani och OS-bronsmedaljören Carlo Cavagnoli.

Det första officiella svenska mästerskapet för juniorer (JSM) arrangerades detta år. Nytt är att boxare inte kan delta i flera viktklasser vilket gör att antaler matcher går ner något trots att boxare från Göteborg och andra delar av landet som tidigare uteblivit nu deltar. Djurgården har anmält en stor trupp på 30 man och dominerar mästerskapen kraftigt och får fyra mästare: Gösta Dahlberg (fjädervikt), Calle Sjöstrand (mellanvikt), Niels Eriksson (lätt tungvikt) och Gustav Andersson (tungvikt). Dessutom tar Albin Hansen och Gustav Eriksson silver i lättvikt respektive lätt tungvikt. Även Martin Wolff lyckas bra och tar sig till semifinal i lättvikt. DIF blir naturligtvis bästa klubb, för tredje gången i rad, och vinner det instiftade vandringspriset för gott samt får ett ordentligt tillskott till klubbkassan (1 500 kr).

Copyright © DIF Boxning