Den turné som ett skandinaviskt lag gjorde till Amerika i början på året visar vilken hög status svensk och dansk boxning åtnjöt vid den här tidpunkten. USA var den ledande boxningsnationen och att få en inbjudan att tävla där hörde inte till vanligheten och skickades inte till vem som helst (endast engelska och kanadensiska landslag hade tävlat i USA tidigare). Laget bestod av fyra svenska och fyra danska boxare där Oskar Kjällander och Nils Ramm från Djurgården ingick. Resan inleddes redan i mitten på december 1926 med en tågresa till Holland, via Tyskland. Därifrån tog man sedan färja, först till London, och sedan vidare till Boston med lyxångare. Hela ditresan varade i 14 dagar. I London hade man stannat ett par dagar och passat på att besöka anrika National Sporting Club - den 300 år gamla klubben som administrerade de s.k. Lonsdalebältena.

I början av januari boxar laget en turnering i Boston inför en publik på 10 000 åskådare. Nils Ramm möter Ernie Schaaf i final och inkasserar sin enda förlust under turnén. Schaaf påbörjar ett par månader senare en framgångsrik proffskarriär som får ett mycket tragiskt slut. I början på 1930-talet har hans karriär tagit sådan fart att han får möta storheter som Max Baer (1932) och Primo Carnera (1933). Han förlorar på knockout mot bägge och dör efter matchen mot Carnera efter att ha legat förlamad i fyra dagar. Nästa anhalt blir New York där truppen anländer ett par dagar innan man boxar på New York Athletic Club. Tävlingen är endast tillgänglig för klubbens medlemmar, ca 1 300 är närvarande, men besöks även av prins William som befinner sig i New York och är entusiastisk över det han ser. Man passade även på att träffa Harry Persson som låg på ett träningscamp vid Long Branch en bit utanför staden. Därefter bar det av till Grand Rapids i Michigan där man återigen boxades i en stor arena. Inför 5 000 åskådare mötte man ett amerikanskt lag bestående av bl.a. några delstatsmästare. Det hela avslutas i Philadelphia där man boxas på en mindre klubb inför 1 000 medlemmar och möter de bästa boxarna som gick att uppbringa i staden och dess närhet. Under resan får skandinaverna känna på hur det är att boxas inför en patriotisk amerikansk publik och domare som tillåter en helt annan typ av boxning än hemma. Trots detta är resultaten strålande, totalt boxar svenskarna 19 matcher och vinner 14 av dessa. Nisse Ramm vinner fyra av fem matcher, varav tre på KO, och erbjuds ett proffskontrakt. Även Kjällander gör mycket bra ifrån sig och vinner tre av fyra matcher. I början av februari är man tillbaka i Sverige igen. På hemresan har man fått sällskap av en desillusionerad Harry Persson som nu återvänder till Sverige efter att varit stationerad i USA en tid.

Parallellt med USA-resan pågår boxningsaktiviteterna här hemma som vanligt. På trettondagen möter man IF Linnéa i ett Cirkus som är fullsatt från golv till tak. Kjällander och Ramm ersätts av Harry Gustavsson respektive Gustav Andersson, nybliven juniormästare. Det slutar med en kassaskåpssäker vinst med 5-3. I övrigt deltar klubbens boxare i ett flertal tävlingar i Stockholm och runt om i landet under vintern/våren med gott resultat.

Årets norgekamp går i Stockholm i slutet av januari. Djurgårdens nya stjärna, Niels Eriksson, är uttagen i lätt tungvikt. Han blev nyligen juniormästare efter att ha vunnit samtliga sina matcher innan full tid och vid klubbmatchen mot Linnéa nyligen vann han återigen på knockout. Han möter i sin landslagsdebut norrmännens bäste man Edgar Christensson (som besegrade Kjällander vid förra årets landskamp i Oslo och som senare detta år tog EM-guld). Deras uppgörelse beskrivs i tidningsreferaten som en av de mest rafflande som boxats i Cirkus. Eriksson börjar i ett ursinnigt tempo och har ganska snart sin celebra motståndare så nära knockout som man kan komma. Precis då han under öronbedövande publikjubel ska avsluta det hela ser han att huvuddomaren rör sig mot ringen och avbryter sina attacker för att höra vad han vill. (Vid dessa landskamper hade man inte som brukligt en ringdomare utan en huvuddomare som satt brevid ringen.) Det visar sig att domaren endast förberedde sig för att bryta matchen och under den tid det tar att prata med domaren hinner norrmannen piggna till. Hetsad av den exalterade publiken anfaller Niels nu för fullt igen men den tillkvicknande norrmannen reder ut stormen. När den orutinerade svensken sedan tröttnar tappar han garden, går på en klockren höger som träffar på hakspetsen och går ned för full räkning. Landskampen vinner Sverige i alla fall med 5-3.

Då juniortävlingarna vid jul- och nyårshelgen fått nationell status görs i mitten av februari ett försök att starta ett rent stockholmsmästerskap för juniorer. Tanken är att försöka göra det till en klubbtävling där de bästa klubbarna ska delta med en boxare i varje viktklass. Sportsligt håller tävlingen en relativt hög klass men ekonomiskt och publikmässigt blir det ingen större succé och försöket dör ut. Djurgården blir bästa klubb och tar två guld genom Percy Almström (bantamvikt) och Sven Modigh (lättvikt) samt ett silver av Harry Stockman (mellanvikt) och ett brons av Kurt Liljedahl (flugvikt).

Till årets SM i början på mars hade 93 boxare anmälts varav hälften kom från landsorten. Trots att tre landslagsmän (John Rydberg, Oskar Kjällander, Niels Eriksson) samt juniormästaren Carl Sjöstrand och Orfeo Pettinelli inte kunde medverka blev mästerskapet det framgångsrikaste i sektionens historia. De tio boxarna som kommer till start tar nio medaljer, fördelat på fyra guld, två silver och tre brons.

Till finalpasset har sex djurgårdare slagit sig fram och i två av finalerna är båda pugilisterna från klubben. I fjädervikt möts vännerna Harry Wolff och Gösta Dahlberg i en jämn och välboxad match som Harry vinner på poäng (i pausen mellan andra och tredje ronden byter man sekonder). Fjolårets senior- respektive juniormästare i tungvikt, Gustav Magnusson och Gustav Andersson, mäter sina krafter i årets final. Det blev en jämn fight som Andersson sensationellt vinner efter att ha haft ett litet poängförsprång i hela matchen. Han tar därmed som förste boxare hem en sedermera klassisk dubbel, guld vid junior-SM och stora SM samma säsong. Detta blir även den gamle kämpen "Gurra-Magnus" sista match i karriären. John Pihl har inför flera SM-tävlingar hört till favoriterna i flugvikt men ej fått till en riktig fullträff någon gång. Detta år infriar han förväntningarna och tar sitt första guld efter tre poängvinster trots att han ådrar sig en elakartad ögonbrynsskada i semifinalen. Nils Ramm kände sig sliten och var trött på boxning efter amerikaäventyret och var länge tveksam till att ställa upp. Nu blev det till slut så och han boxar säkert, men inte alltför övertygande, hem sitt andra guld i lätt tungvikt. Percy Almström (bantam), Harry Gustavsson (welter) och Gustav Eriksson (lätt tungvikt) tar sig till semifinal. Djurgården blir bästa klubb och totalt sex av åtta guld hamnade i Stockholm.

Nettointäkten från biljettförsäljningen vid årets SM var rekordstor, 25 000 kr. Endast EM 1925 och säsongens JSM hade inbringat större summor (28 000 respektive 31 000 kr) men dessa tävlingar gick under fem respektive tio dagar. Utgifterna var dock betydande. Landsortsrepresentationen kostade förbundet 7 000 kr. Mindre respektabla sysselsättningar - såsom boxning - var belagda med hög skatt. I detta fall tvingades man betala 4 500 kr i s.k. nöjesskatt. Då alla omkostnader var borträknade kvarstod ungefär hälften av biljettintäkterna att dela på mellan förbundet och de deltagande klubbarna.

Boxningssportens popularitet i Sverige nådde under åren 1926-28 sin absoluta toppnivå. Främst var det proffsboxning, i synnerhet Harry Persson, som intresserade publiken men även amatörboxning lockade stor publik och fick gott om utrymme i massmedia. Till årets landskamp mot Danmark hade tidskriften Idrottsbladet chartrat ett tåg, tur-och-retur till Köpenhamn, och fyllt det med 1 000 svenska boxningssupporters. Många, framförallt från södra Sverige, tog sig dit själva, så en stor del av de 6 000 åskådarna i Værdenshallen var svenskar. Huvudmatcherna var de två tyngsta klasserna dit två djurgårdare var uttagna, Nils Ramm och Gustav Andersson. Nu gick det inget vidare för någon av dem. Nils Ramm förlorar revanschmötet mot OS-guldmedaljören Thyge Petersen och i den sista och avgörande matchen förlorar landslagsdebutanten Gustav Andersson mot Jacob Michaelsen, som skulle komma att ta brons på EM 1927 och OS 1928, och Sverige förlorade landskampen med 3-5.

Klubben hade fått en hel del kritik för att klubbmästerskapen inte arrangerades i en stor lokal utan i den lilla träningslokalen som snabbt blev överfull vilket resulterade i att många fick vända hemåt igen utan att komma in. Mästerskapet var därför detta år tänkt att gå på Stora Teatern. Men då de flesta av elitboxarna var slitna efter en lång säsong och inte skulle komma till start vågade inte klubbledningen ge sig in på det ekonomiska vågspel det skulle innebära att lägga tävlingen där och "bara" ställa upp med klubbens relativt okända förmågor. Därför hålls tävlingarna som vanligt i träningslokalen i april. Klubbmästare blev: Kurt Liljedahl (flugvikt), Percy Almström (bantamvikt), Olle Larsson (fjädervikt), Harald Flodström (lättvikt), Arthur "Stubben" Litzén (weltervikt), Karl Wretman (mellanvikt), Niels Eriksson (lätt tungvikt) och Ture Hansén (tungvikt).

Europamästerskapen gick detta år i Berlin i mitten av maj. Nils Ramm var självskrivet tungviktsankare i den svenska "åttan". En djurgårdare till fanns med i truppen, Harry Wolff som tvingades kvala mot Carlo Väckewä, HIF och Ivar Karlsson, Linnéa, innan han blev uttagen i fjädervikt. Konte Jonsson åkte med som tränare och sekond. Både Wolff och Ramm tar sig via två poängsegrar till final och ställs där mot varsin tysk. Harry Wolff mötte guldfavoriten Franz Dübbers och förlorar en mycket jämn match knappt på poäng. Nils Ramm boxade totalt ut Hans Schönrath och vinner samtliga ronder klart. Sverige tar ytterligare ett guld, Lennart Bohman i flugvikt, och blir näst bästa nation efter Tyskland.

Inför säsongen 1927/28 ansluter Gustav "Rövarn" Haglund och regerande svenske juniormästaren i weltervikt, Olof Östling från Stockholms AK samt Bill Hellsberg och 1925 års juniormästare i lättvikt, Anders Mångelin från Maria SK. Redan tidigare under året har Tage Eriksson, en kraftigt byggd mellanviktare från Eskilstuna kommit till klubben. På minussidan finns Sven Säfstrand som går tillbaka till moderklubben Huvudsta IS. Under sommaren har även den gamla schismen mellan boxningsföreningen (Konte Jonsson) och överstyrelsen blossat upp igen. Konte hotar med att avgå för att starta en egen klubb men i sista stund löser man konflikten och kan dra igång träningen i september som planerat. Som tränare vid sidan av Konte fungerar Erik "Putte" Thoren och Ragnar "Ragge" Rosberg. Medlemsantalet i klubben har under de senaste åren vuxit kolossalt och träningslokalen på Döbelnsgatan har blivit för trång. Man har därför ordnat så att ringboxarna tränar i Polishusets gymnastiksal medans skolboxarna fortsätter att träna i den gamla lokalen. Det enda Polisen frodrar i ersättning är att Konte hjälper till med träningen av de poliser som vill boxas. Den nya lokalen beskrivs som ljus och hög. Den har stora omklädningsrum och det finns två duschar med varmt vatten.

Tävlingssäsongen inleds traditionellt med att man deltar på ett par utomhustävlingar i månadsskiftet september/oktober i stockholmstrakten - Aspudden och Hammarby - samt arrangerar en egen tävling på Tranebergs IP innan inomhussäsongen drar igång med ett par klubbmatcher.

Djurgården mötte Sparta förra året i Stockholm och tanken var att man i mitten på oktober skulle ner till Köpenhamn för ett returmöte. Efter många turer fram och tillbaka får danskarna ihop ett lag bestående av boxare från fyra klubbar, varav endast tre är från Sparta, och som nästan är identiskt med landslaget. Normalt skulle djurgårdslaget ändå haft en god chans att vinna men när tre av de bättre boxarna (John Rydberg, Harry Wolff och Nils Ramm) inte kan åka med så förlorar man med 3-5. På vägen hem stannar man i Malmö för att möta deras stadslag och vinner enkelt med 5-2.

Två veckor senare är det dags igen. Atletklubben i Göteborg (GAK) arrangerar en tvådagars jubileumsturnering i Lorensbergs Cirkus och har bjudit in Djurgården till en klubbmatch dagen innan. Man skickar mer eller mindre ner ett B-lag till Göteborg men räknar ändå med att vinna. Det går nu inte så lätt som man trott och matchen slutar oavgjort. Man deltar sedan på den efterföljande turneringen och tar tre guld. Arrangemanget får ett trist efterspel som slås upp stort i pressen där Konte anklagas av arrangören och hotellägaren för att inte ha uppträtt såsom anstår en gentleman. Konte å sin sida hävdar att arrangören inte visat sedvanlig gästfrihet, varit snål och försökt lura djurgårdarna på pengar.

I början på november går den s.k. "fyrklubbssturneringen" i Cirkus. Det är ett nytt grepp som föreslagits av SBF och innebär att de fyra största klubbarna i Stockholm - DIF, IF Linnéa, HIF och BK Örnen - mönstrar fulla lag och möts i en tvådagarsturnering där man lottar semifinalerna klassvis. Djurgården luftade ett flertal nyförvärv och laget bestod av Orfeo Pettinelli (flugvikt), John Rydberg (bantamvikt), Bill Hellsberg (fjädervikt), Sven Modigh (lättvikt), Olof Östling (weltervikt), Anders Mångelin (mellanvikt), Gustav Eriksson (lätt tungvikt) och Nils Ramm (tungvikt). Inför ett utsålt Cirkus vinner Pettinelli, Rydberg och Ramm sina klasser och Djurgården blir bästa klubb. Utöver detta gjorde Modigh, Östling och Eriksson ett mycket gott intryck medan Mångelin och Hellsberg "framgångsrikt har undgått att påverkats av den vårdade djurgårdsstilen". Anders Mångelin, en av tre boxande bröder, som alla fightades på liknande sätt, var en "crowd pleaser" av stora mått. Hans sluggerstil var oerhört populär hos Cirkuspubliken, men inte hos domarna, och det JSM-guld han tog 1925 blir hans största framgång som aktiv. Parallellt med och senare efter karriärens slut fungerar han som tränare i olika klubbar. Som sådan är han mest känd som Olle Tandbergs förste tränare då "OT" 1933 började boxas för BK Tigern.

I november boxar Stockholm också sin första stadskamp någonsin. Det var i landsorten ganska vanligt med denna typ av matcher mellan städer och/eller distrikt men i Stockholm hade inte funnits samma behov då de största klubbarna kunde få ihop egna lag. Men nu var det dags för stadens bästa juniorer att möta Oslos A- och B-lag i en dubbelkamp i den norska huvudstaden. Djurgården bidrog till laget med tre representanter i de lättaste klasserna: Kurt Liljedahl (flugvikt), Gerhard Pettersson (bantamvikt) och Jonas Höijer (fjädervikt). Alla tre vann samtliga sina matcher och Stockholm vann stadskamperna med 5-3 respektive 7-1.

DIF:s internationella tävlingar har nu utvecklats till att vara det främsta boxningsevenemanget i landet vid sidan av landskamperna och mästerskapen. Detta år deltog återigen det italienska landslaget, ett av Europas bästa, samt flera av Sveriges och Danmarks absolut främsta boxare. En av de många höjdpunkterna var revanschmötet mellan Nils Ramm och Jacob Michaelsen som boxade semifinal vid sommarens EM i Berlin. Tyvärr blev det denna gång förlust för Ramm. Publikmässigt blev tävlingen i alla fall en succé då samtliga de fyra tävlingspassen var i det närmaste slutsålda. Olle Östling var den djurgårdare som gjorde bäst ifrån sig då han tog sig till final i weltervikt mot Gunnar Berggren, flerfaldig svensk mästare och deltagare på amerikaturnén.

Årets JSM gick under tio dagar och var som vanligt uppdelat i två avdelningar, i mitten och slutet på december. Cirkus var utsålt sex av dagarna och totalt så hamnade besökssiffran på drygt 20 000 åskådare. Djurgården anmälde 23 boxare, vann två klasser och blev bästa klubb för fjärde året i rad. Kurt "Kurre" Liljedahl vinner fem matcher på sin väg till guldet i flugvikt. I semifinal besegrar han klubbkamraten Gösta Palm (bror till "Osse" Palm, fotbollsforward i Djurgården) och i final Herman Jonsson från Stockholms AIF, sedermera legendarisk klubbledare och kommunistisk journalist. Även Gerhard Pettersson tvingas till fem matcher innan guldet i bantamvikt är hans. I fjädervikt tar Sven Thorén sig till final men förlorar där mot David Engström, Linnéa, som dessförinnan i semifinal besegrat en annan djurgårdare, Jonas Höijer.

Värt att notera i marginalen från dessa tävlingar är två saker. För det första, djurgårdaren Olle Aronsson, årets militärmästare, möter John Andersson från IK Balder i sin första match. Han vinner den mycket hårda matchen men förlorar sedan mot slutsegraren Nils Hultqvist från AIF. Det är John Anderssons första framträdande i större sammanhang, han har ett par veckor tidigare debuterat på Weimarks Institut i en mindre klubbtävling. Han ska snart byta klubb till Djurgården och vinna två SM-guld för att sedan bli en av våra mest framgångsrika proffsboxare någonsin. Även Hultqvist hamnar inom en snar framtid i DIF. För det andra, Bertil Schütt gör även han sitt första framträdande i större idrottssammanhang. Det slutar inget vidare då han förlorar på knockout utan att ens ha blivit träffad. Schütt blir i framtiden en framgångsrik och erkänd författare och det hela finns omnämnt i hans bok "En skuggboxares memoarer" samt i "Kådisbellan", skriven av hans bror Roland Schütt.

Copyright © DIF Boxning