Året inleds med att Djurgården och IF Linnéa gör upp om vilken klubb som är Sveriges bästa. Cirkus blir tidigt fullsatt till bristningsgränsen och flera hundra personer får vända hemåt utan att komma in. Djurgården mönstrar sitt starkaste lag någonsin - det kanske starkaste lag någon svensk boxningsklubb kunnat ställa på benen - och är storfavoriter. Fem av boxarna är landslagsmeriterade och en sjätte, Percy Almström, ska inom ett par veckor begå sin landslagsdebut. I laget ingick bl.a. Nisse Ramm och Harry Wolff som deltog på EM 1927. Wolff gör här comeback efter ett halvårs vila. Det ska visa sig att det är hans sista stora framträdande i boxningsringen. De två övriga boxarna går inte heller av för hackor. Sven Modigh tar sig till SM-final detta år och Olle Östling kommer i början på 1930-talet att bli landslagsman och SM-guldmedaljör. Inför det fullsatta arenan vinner alla sex landslagsboxarna och Djurgården tar sin tredje raka vinst, denna gång skrivs siffrorna till 6-2.

I januari mönstrar Stockhom för första gången ett stadslag för seniorer. Man möter ett norrlandslag i samband med Hammarbys tredagarstävlingar i Cirkus. Tre djurgårdare fick dra på sig den vitblå stockholmsdressen med S:t Eriksvapnet på bröstet. Kurt Liljedahl mötte europamästaren i flugvikt, Lennart Bohman, och gjorde en ypperlig insats där Bohman fick uppbringa hela sin boxningskunskap för att vinna mot den konditionsstarke och ivrigt attackerande djurgårdaren. Sven Modigh (lättvikt) och Gustav Eriksson (lätt tungvikt) vinner båda på poäng. Enligt tidningsreferat rönte de hårt motstånd men var bättre tränade, mer rutinerade och tog mer initiativ och vann på det. Gustav Eriksson var dock illa ute i tredje ronden då han blev nerslagen men redde ut situationen. Matchen slutade oavgjort, 4-4.

Att det fanns samarbetssvårigheter mellan boxningssektionen och Konte Jonsson å ena sidan och överstyrelsen (ÖS) å andra sidan är en av de minst bevarade hemligheterna i boxningssverige vid den här tidpunkten. I mitten på januari kommer så den definitiva brytningen mellan Konte Jonsson och Djurgårdens IF. Att den skulle komma förr eller senare var nog ingen överraskning men att det skulle ske vid denna tidpunkt och på det sätt som nu skedde var oväntat, inte minst för alla inblandade. Separationen blir smärtsam och det hela får stor uppmärksamhet i pressen. Det är naturligtvis omöjligt att nu exakt få reda på vad som verkligen hände och vilka de faktiska motiven var bakom de inblandade personernas handlande genom att läsa tidningsartiklar från tiden för brytningen. Men så här i efterhand verkar det hela till stor del handlat om pengar och personliga motsättningar.

I korthet utspelas följande. Konte är vid denna tidpunkt en ganska mäktig person inom amatörboxningen. Han är huvudtränare och ordförande i Sveriges största och mest framgångsrika klubb, ledamot i Svenska Boxningsförbundets styrelse samt landslagstränare och sekond. Som sådan tar han sig vissa friheter och lägger sig till med ett sätt som skapar konflikter i samarbetet med ÖS (och många inom boxningssporten). I mitten på januari är samarbetet så dåligt att Konte "på förekommen anledning" lämnar in sin avskedsansökan som sektionsordförande till ÖS samtidigt som han åker iväg på tävlingar till Danmark och inte är nåbar under en tid. Idrottsbladet publicerar nu denna nyhet men anger (felaktigt) att Konte begärt utträde ur Djurgården, att han ämnar starta en ny klubb och att många eller t.o.m. flertalet av djurgårdsboxarna förhoppningsvis skall följa med honom samt att han haft för dåligt betalt. Det sista visar sig syfta på att ÖS drar av 150 kr på Kontes "månadslön" - som är 250 kr - för att reglera den skuld som uppstod då han arrenderade fiket på Tranebergs IP men inte kunnat betala hyran då affärerna inte gick bra p.g.a. dåligt väder. Denna artikel följs av en serie andra artiklar i dagspressen där både Birre Wallskog, Kontes närmaste man i boxningssektionen, och överstyrelsens sekreterare Axel Johnsson uttalar sig om bl.a. stjärnboxare, löner och samarbetssvårigheter. Redan efter några dagar meddelar överstyrelsen, innan man pratat med huvudpersonen själv, att Konte och Birre uteslutits ur Djurgården. Anledningen är att man tröttnat på alla negativa skriverier som omgärdar trojkan och den skada som dessa åsamkar klubben. John Rydberg, boxare och styrelseledamot i boxningssektionen, begär att klubben ska utreda fallet. Efter viss tvekan går ÖS med på detta men Konte ges inte tillfälle att yttra sig, då lämnar Rydberg klubben. När Konte sedan återvänder blir han förvånad över det som skett men bekräftar i tidningsintervjuer att han avsagt sig ordförandeskapet inom boxninssektionen. Han hävdar dock att han tänkt kvarstå kontraktstiden ut som tränare och först till hösten bilda sin nya klubb. Men när nu saken utvecklats på detta sätt kan det bli aktuellt att dra igång tidigare och så sker också. Tillsammans med halva den gamla sektionsstyrelsen bildas en ny klubb, "Boxningsklubben av 1928" eller BK 28 som den kom att kallas i dagligt tal. Birger "Birre" Wallskog (ordförande), Erik "Putte" Thorén (vice ordförande), A Hallberg (kassör), John Rydberg (sekreterare) och K Nilsson (ledamot) är alla gamla djurgårdare som nu tillsammans med Konte ingår i den styrelse som tillsätts i början av februari.

Det blir Ragnar "Ragge" Rosberg som nu får ta över tränar- och ordföranderollen i Djurgårdens boxningssektion. Han är f.d. aktiv i klubben och har en tid fungerat som tränare vid sidan av Konte och är även ledamot i Svenska Boxningsförbundets styrelse. De övriga i styrelsen som nu tillsätts är John Pihl (vice ordförande), Knut Sandlund (kassör), Åke Löwgren (materialförvaltare) och Gösta Dahlberg (ledamot). Nils Ramm biträder Rosberg som tränare så länge han förblir amatör. Djurgården flyttar nu tillbaka till den gamla träningslokalen på Döbelnsgatan emedan BK 28 stannar kvar i Polishuset. En turbulent tid följer då flera av boxarna rör sig mellan klubbarna och det är först under sommaren som det till fullo utkristalliseras vilka som hamnar var. Under tiden pågår beskyllningar om värvningsförsök och en del andra påhopp i pressen mellan klubbarnas ledare.

Under året utkämpades fyra landskamper och klubben hade representanter vid samtliga. I den första mot Norge i Oslo i slutet av januari, var tre djurgårdare, Percy Almström, Oskar Kjällander samt Nils Ramm uttagna. Dessutom fanns Konte Jonsson med som tränare och John Pihl som reserv. Almström gjorde här sin landslagsdebut. Alla tre boxarna vann sina matcher och Sverige tog till slut hem segern med utklassningssiffrorna 7-1. En stor skandal utspelar sig vid denna landskamp. Den stora förlusten blir för mycket för den patriotiska norska hemmapubliken som försöker lyncha de danska domarna. (För första gången använder man sig av tre neutrala domare då det har varit en hel del problem tidigare med partiska domare som dömt till det egna landets fördel.) Bara ett par veckor senare är det dags för nästa landskamp, mot Tyskland i Berlin. Även denna gång får klubben släppa till tre boxare: John Pihl, Percy Almström och Nils Ramm. Trots att både Pihl och Ramm vinner sina matcher förlorar Sverige med 3-5.

I förhandsspekulationerna inför årets SM-tävling i början på mars var de svartblå för första gången på flera år inte favoriter till att erövra priset som bästa klubb. Nils Ramm och Oskar Kjällander tänkte göra proffsdebut under våren och ville inte ställa upp. Både Harry Wolff och Niels Eriksson var p.g.a. arbete förhindrade till rationell träning och inte i form för att delta på ett mästerskap. Percy Almström hade deklarerat att han tänkte boxa för BK 28 nästa säsong och avfördes då hastigt från Djurgårdens boxningstrupp och skulle under normala omständigheter inte få vara med. Förbundet gör dock ett undantag och han kan som förste - och hittills ende - boxare tävla på SM utan klubbtillhörighet. Han vinner guld i bantamvikt. Trots alla avhopp ställer klubben upp med elva boxare och blir med ganska bred marginal bästa klubb, för tredje året i rad. Två av fjolårsmästarna försvarade sina guld.

I flugvikt tar sig både John Pihl och Kurt Liljedahl till final. Där blir den gamle ringräven Pihl för svår för juniormästaren Liljedahl. Poängvinsten i finalen innebar att Pihl tog sitt andra raka guld. Norrlandsyrvädret Carl Sjöstrand tog sig till final i lätt tungvikt mot IK Balders Emil "Mille" Johansson-Vallsäter efter ett par bra matcher. Där blev det dock stopp då Sjöstrand förlorar finalen på poäng. Många menade dock att den moraliska finalen redan gick i första omgången då Djurgårdens Gustav Eriksson mötte Vallsäter och förlorade mycket knappt. Vid den här tidpunkten seedade man inte boxarna på mästerskapen så två guldfavoriter kunde ha otur i lottningen och få mötas i första omgången (endast boxare från samma klubb seedades). Efter mästerskapet påbörjar Mille en proffskarriär. I tungvikt har fjolårsmästaren, Gustav Andersson, slagit sig fram till final genom att besegra Hammarbys Bror Engström i semifinal. Han ställs där mot Isse Levin, IF Linnéa och vinner enkelt på knockout i andra ronden. Slutfacit blev två guld och ett silver.

Under året ökar tävlingsutbytet med andra klubbar i Stockholm. Tidigare hade Djurgårdens träningstävlingar i klubblokalen varit mer eller mindre slutna tillställningar där endast de egna förmågorna deltagit. Nu börjar man att vid några tillfällen bjuda in boxare från andra klubbar och deltar även ibland på deras småtävlingar. Anledningen är med största sannolikhet att man tvingas till det p.g.a att många boxare försvunnit till BK 28 och att det inte längre var lika enkelt att få ihop bra matcher.

Till landskampen mot Danmark i mitten på mars togs konsekvent årets SM-guldmedaljörer ut i laget. John Pihl tog hem en svensk seger i flugvikt men Gustav Andersson förlorade tyvärr den avgörande tungviktsmatchen vilket medförde att Sverige förlorade landskampen med 3-5.

Det fanns långt gångna planer på att arrangera det första Nordiska Mästerskapet denna vår i Köpenhamn. I sista stund avblåses dock projektet då danskarna inte kan få ihop ett slagkraftigt lag. Istället arrangeras en hastigt ihopsatt extrakamp mellan Sverige och Norge i Stockholm. Kurt Liljedahl gör landslagsdebut och vinner flugvikten. Oskar Kjällander och Nils Ramm har övertalats att kvarstå som amatörer över OS och ställer upp i mellan- respektive tungvikt. Båda vinner klart, Ramm på KO och slutresultatet blir 7-1 till Sverige.

Årets klubbmästerskap hölls så sent som i slutet av april. Anledningen var att man hade planerat att bygga en ring på Tranebergs IP - då vädret tillät - och förlägga mästerskapet där så att alla som ville komma in kunde få plats. Nu blir det inte så och efter att först ha försökt med att skjuta fram mästerskapet ett par veckor förläggs det som vanligt i klubblokalen. För de flesta av boxarna är detta den sista tävlingen av vikt för säsongen. Undantagen utgör de boxare som är aktuella för OS i augusti.

Värdstad för OS är Amsterdam. Efter kvaltävlingar på Stockholms Stadion i juni får klubben med två representanter dit, Oscar Kjällander i mellanvikt och Nils Ramm i tungvikt. John Pihl som under säsongen vunnit alla de 14 matcher han gått (inklusive SM och två landskamper) förlorar den avgörande uttagningsmatchen i flugvikt mot 1927 års europamästare Lennart Bohman. Mellanvikt anses i förhandsspekulationerna i svensk press vara en relativt svag viktklass och Oskar Kjällander nämns som en outsider till att boxa hem en guldmedalj. En magsjuk Kjällander vinner den inledande matchen mot kanadensaren Honore Chevalier men han förlorar sedan kvartsfinalen mot italienaren Piero Toscani på delat domslut. Det betraktas som en stor skandal av svenska tidningar som hävdar att Kjällander var totalt överlägsen och vann såväl första som tredje ronden klart och borde ha avgått med segern. Toscani som vid flera tillfällen deltagit på Djurgårdens internationella tävlingar i Cirkus vinner till slut guldet. Nils Ramm tar sig till final genom att på ett imponerande sätt i tur och ordning besegra farlige tysken Hans Schönrath och norrmannen Sverre Sörsdahl, OS-bronsmedaljör 1924, på poäng. I den senare matchen skadar han vänster ögonbryn allvarligt. Inför finalen rekommenderade den svenske läkaren att ögonbrynet skulle sys ihop men sekonden, Konte Jonsson, var av en annan mening och nöjde sig med att sätta ett plåster över såret. Det är ögonbrynsskadan som blir Nisses fall i finalen mot den 105 kg tunge och 174 cm korte "kakelungsmannen" Arturo Rodriguez Jurado från Argentina. Jurado koncentrerar sig på att slå mot ögonbrynet och redan efter första träffen faller plåstret av och i mitten på första ronden blöder svensken så ymnigt att matchen måste avbrytas till Nisses stora besvikelse. Baserat på de två boxarnas tidigare insats under turneringen så skulle en oskadad Nisse ha varit favorit i finalen så närmare ett OS-guld har nog ingen svensk boxare varit.

Inför den nya säsongen (1928/29) har en av klubbens gamla storboxare, Gustav "Gurra" Bergman återvänt till klubben som tränare. Sedan han slutat som aktiv har han verkat som tränare, först i Stockholms Atletklubb (SAK) och sedan i Stockholms Arbetares Idrottsförening (Stockholms AIF), med gott resultat. Det är främst på juniorsidan som dessa klubbar blommat upp under hans ledning och under ett par års tid placerat sig strax bakom de två giganterna, Djurgården och IF Linnéa, på junior-SM. Gurra ska under lång tid komma att leda tävlingsverksamheten i klubben och plocka fram storboxare som John Andersson och Olle Tandberg. Ett par av hans gamla adepter, Rickard Thunström och Nils Hildeby från SAK samt Birger Göthberg från AIF följer nu med till Djurgården. Från IK Balder kommer först John Andersson och senare under året även Harry Pettersson och Gunnar Bjurholm. Solna BK får släppa till Allan Melin. Trots detta har sektionen för första gången ett negativt nettoflöde av matchboxare. Det beror naturligtvis på alla avhoppen till BK 28. Dit går ett tjugofemtal boxare inklusive en handfull landslagsmän d.v.s. Harry Wolff, Kurt Liljedahl, Percy Almström och John Rydberg. Dessutom försvinner bl.a. Gustav "Rövarn" Haglund, Harry Gustavsson, Gerhard Pettersson (JSM-mästare, 1928), Harry Kreuger (guld JSM, 1929), John Karlén, Gösta Palm, Jonas Höijer, Olle Aronsson (militärmästare, 1927), Martin Wolff, Veinö Andersson, Alfred "Skutskepparn" Andersson, Tage Eriksson, Arne Holmberg, Nils Holmberg, Sune Ålund, Erik Lantz, Holger och Manne Sundström, Harry Stjernfeldt, Stig Cederberg, Gunnar Fernström, m.fl. Men det är inte bara Djurgården som får släppa iväg etablerade boxare till BK 28. Dit värvas även SM-guldmedaljörerna och landslagsmännen Thure "Turken" Westerberg från IF Linnéa och Gunnar Berggren från Hammarby (han blir inte långvarig då han blir proffs under hösten) samt sydsvenske mästaren Oscar Persson. BK 28 blir således omgående en av de största klubbarna och det hela möjliggörs av boxningsförbundet som stödjer dom ekonomiskt med bidrag och generösa lån (man delar t.e.x. ut 250 kr i bidrag så att klubben kan ha ett sommarläger i Grisslinge samt lånar ut ett halvårs förskottshyra, 1 500 kr, till träningslokalen.) Trots stödet från förbundet existerar klubben endast i drygt två år innan den läggs ner och några av boxarna återvänder då till Djurgården.

Efter OS blir det klart att Nils Ramm och Oskar Kjällander blir proffs. Dom debuterar på en ABS-gala i början på oktober. Innan dess gör de ett par avskedsframträdanden under september vid en serie träningstävlingar i klubblokalen. Vid dessa tillfällen deltar även Gustav "Myran" Eriksson. Det är tänkt att han ska gå en kvalificeringsmatch i Göteborg för att återigen få möta Oskar Andrén om den svenska proffstiteln i fjädervikt.

Den turnering som arrangerades förra säsongen mellan Stockholms fyra största klubbar utvecklades denna säsong till en serie av regelrätta klubbmatcher mellan fem klubbar (från början innehöll serien sex lag.) Serien påbörjades i slutet av september och pågick ett par veckor in i oktober och gick under namnet sexklubbsserien! Deltagande klubbar var förutom Djurgården, Hammarby, IF Linnéa, BK Örnen och BK 28 (IK Balder uteslöts efter första omgången då man endast kunde mönstra tre boxare med korrekt vikt.) Detta är första gången som serieboxning provas i Sverige fullt ut. Alla klubbar mötte varandra en gång. Matcherna gick i alla åtta viktklasser och en seger i en viktklass gav två poäng. Under denna serie provade man även att endast använda sig av två poängdomare och om dessa hade olika segrare i en match betraktades den som oavgjord och de två klubbarna fick varsin poäng. Totalt delades 16 poäng ut vid varje klubbmatch och maximalt kunde en klubb uppnå 64 poäng under seriens gång om man tog full pott vid samtliga fyra matcher. En annan nyhet som provades i Sverige för första gången var att den "nakna vikten" registrerades vid invägningen d.v.s. vikten utan tävlingsdräkt. Det blir ganska omgående paxis att använda sig av denna. Publikintäkterna från dessa galor samlades i en pott. Av denna fördelades 40 procent solidariskt mellan klubbarna och den resterande delen fördelades efter hur många poäng som erhållits.

Djurgården inleder serien med en match mot Hammarby. Det är andra gången klubbarna möts - den första vann Djurgården - och även denna gång vinner DIF (med 11-5). De följande matcherna blir mindre lyckosamma. Det huvudsakliga skälet till detta är att klubben efter åderlåtningen till BK 28 är ganska känslig för skador i de lättare viktklasserna, så när både John Pihl och Orfeo Pettinelli blir skadade så får man fortsättningsvis lämna "walk over" (WO) eller slänga in ett par fullständigt oerfarna juniorer, som får ordentligt med stryk. De svartblå förlorar först mot BK Örnen med 4-12, boxar sedan oavgjort, 8-8, i den känsloladdade matchen mot BK 28 vars lag innehåller sex f.d. djurgårdare. Slutligen förlorar man mot ärkefienden IF Linnéa med 5-11. I den sista matchen lämnar man WO i tre viktklasser. Det var dock inte bara Djurgården som hade problem att få ihop ett fullt lag. Som nämnts ovan så uteslöts IK Balder p.g.a. detta och Hammarby tvingas att låna in ett par boxare för att inte röna samma öde. Även ett par av de andra klubbarna tvingades att lämna WO vid några enstaka tillfällen. Till glädjeämnena hörde Carl Sjöstrand och Gustav Eriksson som (i frånvaro av skadade tungviktaren Gustav Andersson) gör bra ifrån sig i de två tyngsta viktklasserna. Sjöstrand vinnar alla sina fyra matcher (3 KO) och Eriksson vinner tre och boxar en oavgjord. Djurgården hamnar slutligen på fjärde plats med 28 poäng. BK Örnen vinner serien.

Boxningssektionens första ordinarie årsmöte efter BK 28:s utbrytning hålls i november. Till ny styrelse väljs Ragnar Rosberg (ordförande), Gustaf Bergman (vice ordförande), Knut Sandlund (kassör), Åke Löfgren (sekreterare) samt ledamöterna Gösta Dahlberg och A Rosvall.

Djurgårdens internationella bjuder även detta år på ett mycket högkvalitativt startfält. För första gången får publiken se spanska boxare i Cirkusringen. Det är i det närmaste fullsatt de första två dagarna men glesare i åskådarleden på finaldagen och det hela går med några hundralappar i förlust. Klubben kom faktiskt ganska lindrigt undan då de flesta större galor i Cirkus denna säsong gick med förlust. Värt att notera är att dubble svenske mästaren i tungvikt, Gustav Andersson, gör comeback efter att varit inaktiv sedan SM men förlorar mot BK Örnens nya stjärna Gottfrid Karlsson. Den djurgårdare som gör bäst ifrån sig är Olof Östling som vinner mellanviktsklassen efter tre segrar.

Djurgården har under de fyra föregående åren blivit bästa klubb på juniormästerskapen och fått ett flertal mästare. Reglerna var sådana att om man gått till final fick man inte delta någon mer gång och konsekvensen för Djurgårdens del blev att klubbens största talanger - i större utsträckning än andra klubbars - på så sätt var förhindrade att ställa upp igen. Trots detta hade man vid de senaste fyra juniormästerskapen lyckats producera nya förmågor och blivit bästa klubb. Men när nu även många av de unga lovande talangerna försvunnit till BK 28 gick det inte längre att upprepa den framgångsrika sviten men en hedrande andraplats i klubbtävlingen blev det. Arthur "Stubben" Litzén och Harald Flodström tar sig till final i weltervikt som Litzén vinner på WO. På sin väg fram till guldet gick Litzén sex matcher varav endast två gick tiden ut. Även Oskar Pihl och Gustav Ekström gör bra ifrån sig och slutar på tredje plats (semifinal) i fjäder- respektive mellanvikt.

Copyright © DIF Boxning