Det sista klubbderbyt mot IF Linnéa detta decennium blir en mycket jämn historia med ett dystert slut. IF Linnéa har inför denna säsong (1928/29) förstärkt med ett flertal boxare från Nicolai IK och halva deras lag - fyra boxare - vid årets match kommer ursprungligen därifrån. Från Djurgårdens segerrika fjolårsåtta återstår endast två boxare - Sven Modigh och Olle Östling - men flera goda ersättare har plockats in och utgången av kampen är i förväg oviss. Linnéa har dock ledningen nästan hela tiden men inför den sista matchen ligger de svartblå endast under med 3-4 och tungvikten blir avgörande. Djurgårdens segrar har tagits av nyförvärvet Harry Pettersson i fjädervikt på knockout, Sven Modigh i lättvikt och av den nya lätta tungviktsstjärnan Gustav Eriksson som tvingade motståndaren att ge upp efter två ronder. Tävlingens sista match går mellan den rutinerade djurgårdaren Carl Sjöstrand och Julius Faktor. De flesta i det fullsatta Cirkus tror nu på en säker djurgårdsvinst, inte minst Sjöstrand själv som har besegrat Faktor tidigare. Han är förvarnad om Linnéaitens tunga vänster och garderar sig bra för den men får snart känna på att han även har en hård höger. Sjöstrand kommer snabbt upp men är fortfarande "dimmig" och efter ytterligare ett par rejäla snytingar räknas han ut och slutresultatet skrivs till 3-5. Ett par veckor senare vid tävlingar i norrland får han ta emot ett lågt slag och går ner för räkning och gör om samma misstag - att gå upp för tidigt - och blir även denna gång hårt knockad. Han tvingas nu till en längre vila.

I mitten på januari är det så dags för ett returmöte mellan Stockholms och Oslos juniorer. Dom möttes första gången 1927 i den norska huvudstaden. Denna gång gör man upp i Cirkus på Djurgården där Stockholms A- och B-lag möter Norges bästa "gutter" under två dagar. Arthur "Stubben" Litzén är uttagen i A-laget och Oskar Pihl, Harald Flodström samt Ebbe Andersson i B-laget. "Stubben" och Flodström vinner båda enkelt på KO medan Pihl och Andersson förlorar på poäng. Stockholm vinner båda matcherna med 6-2 respektive 5-3.

De årligen återkommande landskamperna mot våra nordiska grannar Norge och Danmark fortsätter och för första gången möter man även Finland. Som vanligt har Djurgården rikligt med representanter i de svenska "åttorna". Detta år bidrar klubben med ett flertal nya "coming men". I matchen mot Norge i slutet av januari gjorde Gustav Eriksson landslagsdebut i lätt tungvikt. Mot Finland en vecka senare debuterade Arthur "Stubben" Litzén i weltervikt. Med till Helsingfors fanns även Gustav Eriksson i lätt tungvikt. Slutligen, i mars gör John Andersson sitt första framträdande i landslagsdressen då Sverige möter Danmark i Köpenhamn. Där deltog också "Stubben" Litzén och Gustav Eriksson. Även tungviktaren Gustav Andersson fanns med i truppen men boxade inte.

I slutet av februari var det dags för ännu en klubbmatch, denna gång mot Stockholms AIF. Den går i AIF:s lokal och Djurgården ställer i princip upp med ett B-lag men vinner ändå enkelt med 6-2.

Vid årets SM i början på mars ställde klubben upp med sju boxare, så många som fem tog sig till final. Även BK Örnen har fem representanter kvar på finaldagen och upplösningen blir en tvekamp klubbarna emellan. Sven Modigh som tidigare på mästerskapet har tagit tre fina skalper förlorar lättvikten mot Örnens landslagsman Kurt Andersson. Arthur "Stubben" Litzén - som gjort stora framsteg under "Gurra" Bergmans ledning - poängbesegrar därefter BK Falkens Karl Westblom. Tidigare under turneringen har han eliminerat Lorentz Olsson, Redbergslid, i den "moraliska finalen". "Stubben" blir den andre boxaren som under samma säsong tar guld på både junior- och senior-SM. Även mellanviktaren John Andersson har utvecklats mycket sedan han kom till klubben. Han har besegrat två örnenboxare tidigare i turneringen och i finalen ställs han mot en tredje örnenpojk, Ernst Towesson, som även han klart besegras. I lätt tungvikt möts Djurgårdens Gustav Eriksson och Olle Falk, BK Örnen. Den senare är fyrfaldig svensk mästare och han vinner, efter en mycket jämn kamp, sitt femte guld trots att han oförklarligt tröttnar totalt i sista ronden. I flera tidningsreferat bedöms segern som mycket tveksam och t.o.m. felaktig. En tid efter mästerskapet läggs Falk in på sjukhus för lungsot. Han återhämtar sig aldrig och dör senare på hösten. Även tungviktsfinalen blir en mycket jämn drabbning med ett domslut vars riktighet ifrågasätts i pressen. Gustav Andersson, DIF, möter Carl Sundström, Redergslid. Djurgårdaren är favorit till att ta sin tredje raka titel efter att tidigare ha eliminerat BK Örnens Gottfrid "Gotte" Karlsson. Efter tre ronder där göteborgaren stått för den mer stilfulla boxningen och Andersson för de hårdaste träffarna ges Sundström segern av domarna. Djurgården och BK Örnen blir mästerskapens bästa klubbar. Båda hade fem finalister och erövrade två guld. Av de 78 guldmedaljer som delades ut detta decennium erövrades 20 stycken av djurgårdsboxare vilket motsvarar drygt 25%. Utöver detta hade klubben 15 boxare i final (silverplats) och 12 stycken i semifinal, vilket idag skulle innebära en bronsmedalj.

I mars fyllde Svenska Boxningsförbundet tio år. Det firades med en tvådagars jubileumsturnering, den s.k. kvadratturneringen, där man bjöd in Norges och Danmarks landslag. Sverige representerades av ett Stockholms- och ett landsortslag. De fyra tyngsta viktklasserna i stockholmslaget bemannades med djurgårdarna Harald Flodström (W), John "JA" Andersson (M), Gustav Eriksson (LT) och Gustav Andersson (T). Samtliga vinner de inledande matcherna och tar sig till final. Flodström vinner där en jämn match mot mycket duktige Einar Aggerholm och John Andersson avfärdar enkelt Ingvar Ludwigsen. Även Gustav Eriksson fick möta en dansk, EM- och OS-bronsmedaljören, Jacob Michaelsen och förlorar på poäng. Tungviktsfinalen blir ett returmöte mellan Gustav Andersson och Carl Sundström som boxades för landsortslaget. Matchförloppet liknande det från SM-finalen och tyvärr blir också domarnas bedömning densamma. När krutröken skingrats i Cirkus fick Stockholm och Danmark dela på förstapriset. Den djurgårdare som gjorde bäst ifrån sig var JA. I pressen beskrivs han som en f.d. slugger på väg att utvecklas till stilboxare.

Årets klubbmästerskap hålls som vanligt i föreningens lokal i april. Mästare blev Sture Fagerström (flugvikt), Björn Rahm (bantamvikt), Harry Pettersson (fjädervikt), Sven Modigh (lättvikt), Harald Flodström (weltervikt), Ebbe Andersson (mellanvikt), Gustav Eriksson (lätt tungvikt) och Gustav Andersson (tungvikt). Parallellt med seniorturneringen gick även juniormästerskapen. Turneringen är det sista klubbmästerskapet och f.ö. den sista boxningstävling som arrangeras i denna lokal.

Under våren börjar Djurgården att leta efter en lämplig ny klubblokal. Den gamla på Döbelnsgatan har inte blivit mer än träningslokal till brottare och boxare och andra sektioner har känt sig husvilla. Dessutom är den trång och omodern. Man söker efter en trevlig, representativ och centralt belägen lokal som kan tjäna som samlings- och möteslokal för alla sektioner så att ett verkligt föreningsliv kan existera. Till slut fastnar man för en lokal i Nationalpalatset (National eller Nalen som det senare kom att kallas) med adress David Bagares Gata 15. Den nya lokalen iordningställs under sommaren och innefattar ett flertal mötesrum, omklädnings- och duschrum samt den 13 x 15 meter stora pelarsalen dit boxarna nu förlägger sin träning. Faciliteterna beskrivs som pampiga och vid tävlingar finns det plats för ca 300 åskådare. Brottarna tar nu helt över det gamla utrymmet på Döbelnsgatan.

Under sommaren tränar man som vanligt på Tranebergs IP där man byggt upp en ring och hängt upp säckar vid dansbanan. Det som skiljer denna sommar från andra är att Nisse Ramm och "Kille" Kjällander förbereder sig inför en proffsgala i Velodromen i början av augusti och har förlagt sitt träningsläger hit. Flera djurgårdsboxare deltar. Ramm mötte norrmannen Edgar Christensen om den skandinaviska lätta tungviktstiteln och vann en överlägsen poängseger. Det blir Ramms sista match i Sverige innan han i oktober beger sig till USA för att fortsätta karriären. Men före det hinner han med att ge ett par avskedsuppvisningar i Djurgårdens nya lokal. Tidigare på våren hade han besegrat Edvard Hultgren om den svenska titeln. Kjällander förlorade kvalificeringen för en titelmatch i mellanvikt mor Gunnar Berggren. Under året var även "Myran" Eriksson och Oscar Andrén aktiva. De möttes faktiskt ännu en gång i en tiorondersmatch om den svenska fjäderviktstiteln för proffs i mitten på april. Denna gång slutade drabbningen oavgjort vilket betydde att Andrén fick behålla sin titel.

Under sommaren fortsätter avhoppen till BK 28 då Olof Östling och Niels Eriksson går dit. Eriksson var en gång i tiden en av klubbens mest lovande boxare men hade p.g.a. sitt arbete förhindrats att träna rationellt de senaste två säsongerna och hade därför även tävlat mycket sparsamt. När han nu bestämmer sig för att satsa på boxningen igen gör han det under sin gamle tränare "Konte" Jonsson. Även Östling lockas över av "Konte". Han kommer i framtiden att hoppa vidare till andra klubbar och tar ett par SM-guld (för Linnéa och Balder). Nya boxare är Herbert "Gibbons" Karlsson från BK Örnen, svensk-amerikanen Oskar Nilsson från Sundsvalls BK samt Rune Törnblom och Karl Nordgren från Huvudsta IS. Tidigare under våren har Sture Fagerström från IK Balder, Elis Marjasin samt bröderna Eskil och Nils Hultqvist från AIF anslutit. Den senare vann junior-SM 1927 i weltervikt.

DIF:s internationella tredagarstävlingar gick i slutet av november. Att det var ett stort och viktigt arrangemang illustreras ganska bra av att tidningsskriverierna började redan en vecka innan tävlingen. I den största morgontidningen, DN, var det nästan dagligen artiklar på sportsidorna, ofta ganska stora och utförliga där det redogjordes för vilka boxare som skulle delta samt spekulerades i hur matcherna skulle sluta. Det stora dragplåstret detta år var en match mellan Djurgårdens Gustav Eriksson och den danske superstjärnan Thyge Pedersen som tagit silver på OS 1924 och guld på EM 1925. (Han tog även EM-guld 1930). På plats fanns även en trupp mycket goda tyska boxare, många av Sveriges elitboxare samt djurgårdens alla toppboxare.

Till finalerna sista dagen har sex djurgårdare kvalificerat sig. Inför ett fullsatt Cirkus vinns fyra guld genom Kurt Kreuger (flugvikt), Sven Modigh (lättvikt), John Andersson (mellanvikt) och Gustav Andersson (tungvikt). I flugviktssemifinaler slog "Southpaw"-boxaren Kurt Kreuger - med en dräpande vänsterkrok - en av de snabbaste knockouterna som skådats i Cirkus. Örnenboxaren Zetterberg räknades ut efter 15 sekunder. Den upphaussade huvudmatchen mellan Eriksson och Pedersen slutade med en knapp men klar dansk seger.

Årets junior-SM blir en stor succé för DIF som återigen blir bästa klubb. Gerhard Karlsson tar guld i mellanvikt. I final skulle han ha mött klubbkamraten Karl Nordgren som tvingades att lämna WO p.g.a. en skada. Utanför ringrepen var Gerhard Karlsson mest känd som en av klubbens många duktiga backhoppare som bl.a. hade representerat Sverige vid internationella tävlingar i Polen för ett par år sedan. Utöver guldet till Karlsson hade klubben två finalister, Rune Ljungkvist (weltervikt) och Sven Andersson (tungvikt), samt två semifinalister, Kurt Kreuger (flugvikt) och Björn Rahm (bantamvikt). Sven Andersson var yngre bror till klubbens tungviktsankare Gustav Andersson. Kurt "Kurre" Kreuger skall komma att bli en av svensk boxnings största utövare någonsin. Han var en av fyra bröder som boxades och började i Djurgården 1928 då hans bror, Harry Kreuger, gick över till BK 28 och han fick då överta broderns tävlingsdräkt. Karriären varade i nästan 20 år men större delen av den boxades han för IF Linnéa. Han gick närmare 500 matcher, boxade 29 landskamper (23 vinster), tog sex SM-guld och ett EM-guld 1947.

Copyright © DIF Boxning