070-..............

Hall of fame

John Andersson
John inledde sin boxningskarriär i Djurgården på 1920-talet. Han tog hem SM-titeln i mellanvikt 1929 och följde upp detta med ytterligare ett SM-guld två år senare, 1931. 1930 deltog John vid Europamästerskapen där han hemförde en bronsmedalj till Sverige.

John Andersson’s autographed photo to Arthur Winkler
The autograph reads ”To my pal Bingo with best regards John Andersson.”
(John’s nickname for Art was Bingo.)

John valde 1931 gå över till proffslägret. Sina första matcher gick han i Paris. Han radade upp segrar och ryktet gick ända hem till Sverige om hans framfart i de franska proffsringarna. En match anordnades mot det nya svenska tungviktshoppet Ring Larsson, vilken efter en riktig batalj var oförmögen att fortsätta kampen mot den vildsinte djurgårdaren. 1933 blev John Andersson som första svensk Europamästare som professionell. Denna titel höll han i drygt ett år. Därefter tog karriären ny fart i USA. Där boxade John flitigt, ibland en match i månaden. Motståndet var mestadel namnkunnigt. John mötte inte mindre än fyra tidigare eller blivande världsmästare. Han poängbegrade den fd världsmästaren ”The Toy-bulldog” Mickey Walker över 8 ronder. Boxades oavgjort mot Gus Lesnevich vid ett tillfälle och föll knappt mot legendaren John Henri Lewis. John var ytterst nära att komma in på The Rings rankinglista vid flera tillfällen under 1935 och 1936. Boxningskarrären fortsatte sedan i Europa där han mötte stora delar av eliten med blandade framgångar. Johns karriär avslutades 1941, då hade han gått 92 proffsmatcher av vilka 43 slutade med vinst, 17 oavgjort och 32 med förlust.

Under världskriget var John sjöman. Han hjälpte till med att smuggla franska tvångsarbetare från Nazi-Tyskland till Sverige med risk för eget liv. För denna insats erhöll John efter kriget den franska hederslegionen. John gick bort 70 år gammal 1979 i sitt hem i Fredhäll i Stockholm.

Tommy Börszei
Tommy kom tillsammans med sin tränare Ulf Carlsson till Djurgården inför säsongen 1985/86 från Narva. Moderklubben var Uppsala IF – där Tommy vid ett tillfälle blev svensk juniormästare. Tommy som boxades i tungvikt matchade dock sparsamt under hösten 1985. Två meriterande segrar noterades dock. Tommy boxade med sina utsökta teknik skjortan av Linneas Hamayak Shabazian och Kils stolthet Conny Åkesson.

Inför SM-tävlingarna i Stockholm i februari 1986 tränade Tommy som aldrig förr och var i god kondition och full av tillförsikt inför SM-starten. I första matchen ställdes han mot Norsborgs tuffing Jan Frejd. Matchen blev kort. Tommy slog en ”praktknock” och matchen var över redan i första ronden. I sin nästa match ställdes han mot Malmös stora hopp Larry Moritz. Denne bestods med en rejäl överhalning och tvingades låsa och böka för att få stopp på Tommy. Till slut fick domaren nog och diskvalificerade Moritz efter tre varningar. I finalen ställdes han mot Mikael Öhlund från BK Rapp i Luleå. En mycket hårdslående herre med kroppslag som specialitet. Finalmatchen blev en tät historia med en knapp övervikt för Tommy. I sista ronden tröttnade dock Tommy och Öhlund fick utrymme för sina kroppslag. Tommy lyckades dock rida ut stormen och vann en knapp men klar poängseger och tog ännu ett SM-guld till Djurgården.

Den kommande säsongen boxade Tommy än mer sparsamt. Han togs sig dock samman och tränade för en ny SM-start. Tommy gick till en ny final efter seger över Redbergslids tungviktsankare Peter Nyman med 4-1. I finalen ställdes Tommy mot Larry Moritz som gått över till Djurgården mitt under säsongen. Matchen blev hård och tuff, där Tommy fick ge sig med minsta möjliga marginal. Enda trösten var att guldet i tungvikt även detta år hamnade hos Djurgården. Efter säsongen valde Tommy att fortsätta karriären i Uppsala. Några fler SM-guld blev det dock inte. Tommy brukar numera komma ner till träningslokalen när andan faller på för att träna ett pass.

Tommy har idag hunnit bli 40 år och driver en egen korvkiosk i Farsta i Stockholms södra förorter.

Ulf Carlsson
Trots att Ulf Carlsson aldrig boxats för Djurgårdens IF räknas han ändå som en av klubbens stora profiler. Ulf gjorde avtryck i föreningen som tränare under senare delen av 1980-talet och en bit in på 90-talet. Ulf boxades under sin aktiva karrär mestadels för hemstadens Katrineholms BK och han deltog bl.a. i OS i Montreal 1976. I en berömd match mot Sugar Ray Leonard höll han sånär på att besegra denne fantom. Ulf kom till över till Dif på hösten 1985. Han hade då verkat som tränare i Stockholmsklubbarna BK Örnen och Narva BK. Med sig till klubben tog han bl.a. Lasse Myrberg och Tommy Börszei. Detta var inledningen på en storhetstid för föreningen. Vid SM-tävlingarna i Stockholm 1986 blev Djurgården bästa klubb. Bedriften återupprepades igen året efter då Dif med eftertryck tog hem denna titel. En bidragande orsak var naturligtvis Ulfs stora engagemang för sporten och den strukturerade träning som bedrevs. Framgångarna fortsatte med Lasse Myrbergs OS-brons med Ulf i ringhörnan. Ulf var även under dessa år en framgångsrik assisterande tränare till förbunds-kaptenen Leif Karlsson. Boxningen utsågs för övrigt till årets idrott 1988 efter de stora framgångarna i OS i Seoul. När Ulf tog hand om Hamayak Shabazian i slutet 1988 var det inte många som trodde på framgång. Hamayak hade tidigare boxats för IF Linnea och där matchats omänskligt hårt. Med Ulf som tränare och sekond utvecklades Hamayak till att bli en av världens bästa tungviktsboxare. ”Hammo” blev både svensk och nordisk mästare under Dif-åren. Vid världsmästerskapen i Moskva 1990 gick han ända fram till en kvartsfinal. Där ställdes han mot Kubas fantom Felix Savon. Inför denna match har Ulf senare uppgivit att han kände ett visst obehag inför uppgiften. Hamayak gjorde dock en tapper match och lyckades trots tre räkningar stå tiden ut. Domarsiffrorna blev dock förkrossande 36-1 i kubanens favör. Ulf var också i högsta grad delaktig i Georges Scotts övergång till Djurgården inför säsongen 1990/91. George – som tagit silvermedalj på OS 1988 – valde att lämna IF Linnea mycket på grund av att vi i Dif kunde erbjuda Ulf Carlssons tjänster. Målet var i första hand inställt på EM i Göteborg 1991. Nu blev det inte riktigt den fullträff som svensk boxning hoppats på. George föll redan i kvartsfinalen och valde sedan att bli proffs i USA. Även Ulf valde att sluta som amatörtränare. Det blev några år i proffsbranschen för Uffe hos Leffe Karlssons team. Ulf är dock fortfarande betalande medlem i Dif och han dyker ibland upp på våra sammankomster.
Sture Fröberg
Sture Fröberg startade boxningskarriären i Djurgården under krigsåren. 1945 nådde han sin största framgång i den då svarta Djurgårds-dräkten, då han på Djurgårdscirkus blev svensk juniormästare. Sture valde ganska snart att börja boxa med bar överkropp. Proffsdebuten skedde den 1 november 1946 i en förmatch till Olle Tandberg – Stephane Olek i Kungl. Tennishallen i Stockholm. Motståndare var finländaren Hannes Koivunen. Matchen slutade i en poängsseger för Sture. Fortsättning följde i en ny Olle Tandberg-gala där Olle mötte den skånske slagbjörnen John Nilsson. Denna gång gick matchen i Mässhallen i Göteborg. Som motståndare till Sture hade man valt göteborgaren Arne Stenberg. Den här gången gick det inte lika bra. Poängförlust över 6 ronder. Hela fyra matcher utkämpades mot finlandssvensken Sulo Gustafsson. En gång avgick Sture med segern mot Gustafsson. 1947 gick Sture upp mot Sten Suvio som sedermera blev svensk rikstränare med stora framgångar. Även denna gång föll Sture på poäng över 6 ronder. Förlusterna avlöste varandra med några undantag. I Kungliga tennishallen besegrade Sture dansken Knud Christoffersen på teknisk knockout i den andra ronden. I returen mot samme dansk blev resultatet det omvända – förlust på poäng. Den spanske proffsdebutanten Jose Alamo Medina hade handplockats till en match i Örebro. Spanjoren avgick dock med segern på poäng. Sitt största ögonblick som boxare upplevde sannolikt Sture på ett fullsatt Råsunda fotbollsstadion den 14 augusti 1949. Matchen var en förmatch till Olle Tandbergs match mot Jersey Joe Walcott. Sture ställdes mot den betydligt mer rutinerade amerikanen Tommy Merrill. Denne visade sig vara ett nummer för stor för Sture med en ny poängförlust som resultat. Karriären fortsatte med matcher i Danmark och på kontinenten. I oktober 1950 besegrades Vital Lhost på TKO i rond 4 i Alvikshallen i Bromma. Det var sista gången Stures hand sträcktes upp i luften som tecken på seger. Sin sista match utkämpade Sture i Amsterdam i februari 1952. Det slutade med en knockoutförlust mot holländaren Harry Bos. Efter denna match valde Sture att avsluta boxningskarriären och någon comeback blev det aldrig fråga om. Totalt gick Sture 21 proffsmatcher av vilka 4 slutade med seger, 2 slöt oavgjort och 15 slutade med förlust. Sture Fröberg gick ur tiden 1990 vid en ålder av 65 år.
Majid Jelili
Majid Jelili blev djurgårdare i samband med att Tensta BK och Djurgårdens boxning inledde ett samarbete 2001. Majid inledde sin boxningskarriär i Bro IK för att sedan fortsätta i Tensta under ledning av Difs gamle storboxare Lasse Myrberg. Majid prenumrerade på SM-titeln under en följd av år och hade även stora framgångar internationellt. Ett VM-brons i Belfast 2001 är kanske den största bedriften. Majid gick över till Djurgårdens IF inför säsongen 2001/2002. Han kombinerade boxandet på hemmaplan med deltagande i tyska bundesliga och arbete som sjuksköterska. Vid SM-tävlingarna i april 2002 som avgjordes i Järfälla blev det direktfinal mot Linneas Richard Lundby. Efter två avvaktande ronder satt Majid full fart i de två kommande ronderna och vann i ren utklassningsstil sitt första SM-guld för Dif och sitt fjärde totalt. Under hösten 2002 fortsatte Majid på den framgångsrika vägen. Landskampssegrar både mot USA på Djurgårdscirkus och Ryssland på Nalen mot bästa tänkbara motstånd gjorde att Majid rankades till en av de bästa fjäderviktarna i världen. Vid SM i Sundsvall 2003 fick Majid dock anstränga sig något mot det nya stjärnskottet Bashir Hassan från Malmö. Segersiffrorna skrevs till 16-13. Det stora målet för Majid var att kvalificera sig till OS i Aten 2004. Dessvärre tog det hårda tränings- och tävlingsprogrammet kombinerat med nattarbete på krafterna. Majid lyckades aldrig kvalificera sig till OS. Majid erhöll Sällskapet gamla djurgårdares pris som bästa djurgårdare 2003 i hård konkurrens med bl.a. Kim Källström och Andreas Isaksson. Detta säger något om den storhet Majid hade under de år han representerade Djurgårdens IF. Majid valde att lägga handskarna på hyllan efter de misslyckade OS-kvalen. Han tränar dock fortfarande och om motivationen infinner kan man inte utesluta en comeback.
Bengt Modigh
Bengt Modigh går till historien som djurgårdaren som besegrade Ingemar Johansson. Detta skedde den 29 september 1950 i en match i Stockholm. Bengt avgick med segern på poäng. Dessa båda herrar hade mötts i SM-finalen på våren samma år. I den finalmatchen avgick ”Ingo” med segern på poäng. Bengt Modigh tillhörde det absoluta elitskiktet i tungvikt under flera år i slutet på 1940- och början på 1950-talet. Den stora fullträffen kom vid SM-tävlingarna 1949 då Bengt stod överst på prispallen i tungviktsklassen. Han lyckades dock inte försvara SM-titeln mot den nya stjärnan Ingemar Johansson. Efter boxningskarriären fortsatte Bengt att arbeta inom den dåvarande boxningssektionen. Han var bl.a. ordförande under några år. Till yrket var Bengt polis.
Lars Myrberg
Lars Myrberg kom till Djurgården hösten 1985. Lasse började boxas i hemstaden Avesta för boxningsklubben Vicenten på 70-talet. Som ungdoms- och juniorboxare var han i stort sett oslagbar. Han hamnade sedan i Narva BK på Östermalm innan han fortsatte till Dif. Redan under sin första säsong med Dif tog han hem SM-guldet och vann även den välrenommerade Tammerfors-turneringen. I SM- finalen som gick i Eriksdalshallen i februari 1986 mötte han för övrigt en annan Djurgårdsboxare i Mikael Sahlberg som sensationellt nått finalen. Lasse fortsatte på den inslagna vägen med vinster i flera turneringar och landskamper. Vann bl.a. Stockholm Box Open 1988 och hade innan dess försvarat sin SM-titel två gånger i Dif-tröjan. Höjdpunkten på karriären blev OS i Söul i september 1988. Lasse vann sina första fyra matcher övertygande. Bl.a. besegrade han VM-tvåan Howard Grant från Kanada och Mexicos ”hardhitter” Rodriguez i kvartfinalen. I semifinalen blev australiern Cheeney för svår. Lasse blev därmed Dif:s andre medaljör vid ett olympiskt spel i boxning med sin tredjeplats. Den förste var Nils Ramm i Amsterdam 1928 (silver). Efter OS lade Lasse handskarna på hyllan och inledde istället en tränarkarriär i Dif. Han introducerade nya kubanska träningsmetoder som snabbt gav resultat. Bl.a. vann Zoltan Sarossy SM-guld på Djurgårdscirkus 1992 för Dif. Lasse fortsatte tränarkarriären i Hammarby och Örnen för att till slut hamna ute i Tensta – där han i 10 års tid fungerade som heltidsanställd tränare. 1996 gjorde Lasse ett comebackförsök som proffs. Han besegrade i sin första och enda proffsmatch engelsmannen Shaba Edwards på teknisk knockout. Några fler proffsmatcher blev det dock inte. Tyvärr måste vi i Dif säga, eftersom Lasses stil passar sig mycket väl i proffsbranschen. Totalt gick Lasse 150 matcher varav 120 slutade med seger. Han har sammanlagt 5 svenska mästerskap på meritlistan liksom 4 landskampssegrar, 3 vinster i Stockholm Box Open och som grädde på moset alltså ett OS-brons. Numera är Lasse tillbaks i Dif som ledamot av styrelsen. Han studerar idag vid lärarhögskolan i Uppsala och har ett par år kvar till examen. När det blir tid över snör Lasse på sig handskarna för ett lättare träningspass.
Hans Pinchoffs
Hans ”Pinnen” Pincoffs är en Djurgårdens stora boxare i de allra lättaste klasserna. ”Pinnen” började träna boxning redan 1957 i Dif:s lokal på Pontonjärgatan under ledning av dåvarande tränaren Nisse Ramm. Inspirerad av Gustaf Eriksson (tungviksmästare på 30-talet) och av Rocky Marcianos framfart beslöt ”Pinnen” satsa på den hårdaste av sporter. Efter några års träning gick ”Pinnen” sin första match. Dessvärre slutade den med att domaren bröt efter det att ”Pinnen” fått uppsöka canvasen vid alltför många tillfällen. ”Pinnen” lät sig dock inte nedslås utan satsade än hårdare under ledning av Difs nye tränare Johnny Fuller. Detta gav resultat. På hösten 1962 vann han Junior-SM efter tre klara segrar. I finalen mot BK Höjdens Hans Lundberg valde domaren att bryta matchen i tredje efter det att Lundberg hade fått utstå en rejäl utskåpning. Vid SM-tävlingarna i februari 1963 ställde ”Pinnen” till med en sensation. Han besegrade Jönköpings och BK Ringens Ulf Danielsson i en tuff flugviktsfinal. ”Pinnen” blev i och med detta Sveriges representant vid Nordiska mästerskapen i Helsingfors samma vår. Även här blev det guldmedalj efter en seger mot dansken Ib Drejer. Framgångarna fortsatte under 1964 med ett flertal landskampsegrar och nytt SM-guld – även denna gång efter finalseger mot Ulf Danielsson. ”Pinnen” fick erbjudande om deltagande vid OS i Tokyo, som ende svenske för övrigt. Han valde dock att avstå p.g.a. studier. Boxningskarriären gick dock vidare med ytterligare en SM-seger 1965 i bantamvikt mot Hälsingborgs Ole Stenbakken efter mycket jämn final. 1966 tog ”Pinnen” ett sabbatsår och åkte till Västtyskland och sålde uppslagsverk. När han återkom till Sverige föll han för locktonerna från Köping och boxade där en säsong, med nytt SM-guld som resultat. Även denna gång fick Ulf Danielsson se sig besegrad i finalen. ”Pinnens” sista match i karriären gick i Eriksdalshallen våren 1967. En dåligt tränad Pincoffs fick se sig besegrad av Nils Dag Strömme från Norge. På hösten 1967 råkade ”Pinnen” ut för en svår trafikolycka som omöjliggjorde vidare boxning. ”Pinnen” tränar dock alltjämt nästan varje dag och vägrar att lägga handskarna på hyllan. Han är en stor tillgång för klubben enär han hjälper till i stort som smått.
Teofil Pollex
Teofil Pollex var en fighter med ett stort fighterhjärta. Teofil som var polack hoppade av vid en Polengala i början på 1960-talet. Teofil var inte de stora åthävornas man utan en man som lät nävarna tala istället. De som sett en match där Teofil var inblandad glömmer som regel inte detta i första taget. Teofil boxade i mellanvikt och var hårding utöver det vanliga. Många gånger var det svårt att hitta motståndare till Teofil. Två SM-guld hann det bli under Djurgårdstiden. Båda i mellanvikt, 1963 och 1964. Vid SM-tävlingarna 1965 förlorade Teofil överraskande på poäng. Karriären fortsatte sedan i Köping där han återigen blev svensk mästare. Därefter gick Teofil över till att boxa med bar överkropp som proffs. Han flyttade till Västtyskland och bor enligt uppgift i Flensburg.
Nils Ramm
Nisse Ramm är den svenske boxare som varit närmast ett OS-guld. Nisse Ramm är en Djurgårdens absolut bästa boxare genom tiderna. Dubbel Europamästare och olympisk silvermedaljör vid OS i Amsterdam samt flerfaldig svensk mästare är bara några av meriterna. Nisse var en mycket teknisk boxare i de tyngre klasserna. Nisse pendlade mellan tungvikt och lätt tungvikt. Vid OS i Amsterdam 1928 gick Nisse fram till semifinalen efter övertygande boxning. I semifinalen ställdes han mot Norges knockoutskräck Sverre Sösdal. Denne hade fram till semifinalen med sin fruktansvärda högerslägga slagit ut allt motstånd. Nisse ansågs inte ha en chans. Nisse ville dock annat, efter en teknisk bländande boxning kläddes norrmannen helt av. I den tredje ronden var det ren misshandel. Norrmannen lyckades dock stå tiden ut men fick hjälpas ifrån ringen. För att överhuvudtaget överleva matchen bökade och stökade norrmannen, gick i clinch och skallade vid ett tillfälle Nisse så illa att ögonbrynet sprack. I finalen fick därför Nisse ställa upp med ett trasigt ögonbryn. Finalmatchen mot den boxande kakelungnen argentinaren Jurado blev till en ny uppvisning av Nisse i teknisk boxning. Den argentinske sluggern – som beskrevs som den nye Luis Firpo – hamnade direkt på defensiven. Jurado såg som sin enda chans att försöka träffa Nisses skadade ögonbryn. I en närkamp hittade han rätt med en våldsam höger och Nisses ögonbryn sprack upp igen. Den franske domaren valde då att bryta matchen eftersom blodflödet var för kraftigt och höjde argentinaren näve i luften som tecken på segern. Närmare än så har sannolikt ingen svensk varit att bli olympisk mästare. Samtliga övriga svenskar som boxats en OS-final har förlorat dessa klart. Efter amatörtiden inledde Nisse Ramm en framgångsrik proffskarriär. Nisse gjorde sin debut i proffsringen på anrika Djurgårdscirkus den 7 oktober 1928 då han poängbesegrade tyske Hans Breitensträter. !930 valde Nisse att pröva lyckan i USA och han förlade bopålarna i svenskstaden Chicago. Till en början gick allt som på räls. Nisse vann 10 raka matcher under USA-tiden. De påföljande tre matcher förlorades dessvärre och Nisse valde att vända hemåt. Sin sista match gick Nisse mot Gustave Limousin på Auditorium i Stockholm den 19 november 1931. Nisse avgick med segern på poäng. Nisse fortsatte dock under hela sin levnad att träna boxning och han var en trogen motionär hos Hammarby IF på Kocksgatan på Södermalm. Det bör dock understrykas att Nisse förblev djurgårdare i hela sitt liv, trots visiterna hos Hammarby. Nisse gick ur tiden vid en ålder av 83 år, 1986.
Eskil Schuman
Under Konstruktion
Roy Swedberg
Roy Swedberg inledde boxningskarriären i hemstaden Vänersborg i början på 1940-talet och fortsatte sedan i Trollhätteklubben Skoftebyn för att sedan hamna i Redbergslid. Roy hade ett stort handikapp jämfört med sina idrottskamrater, han är nämligen dövstum. Trots sitt handikapp lyckades han etablera sig i Sverigeeliten i en så pass tuff sport som boxning. Höjdpunkten i karriären kom i slutet på 1940-talet då han besegrade den mycket meriterade dansken Jensen i en landskamp. Till Djurgården och Stockholm kom Roy i början 1950-talet. Han ansågs då ha passerat zenit i karriären. Roy ville dock annat. Två SM-guld erövrades i den då helsvarta djurgårdsdressen. Roys bländande teknik, kombinerat med ett i övrigt elegant uppträdande gjorde honom till en publikfavorit utöver det vanliga. Efter karriären återvände Roy till västkusten. Roy bor idag i Göteborg och fyllde 2004 80 år.
Olle Tandberg
Olle Tandberg är sannolikt den främste pugilist Djurgårdens IF haft i sina led. Olle inledde karriären i BK Tigern under det tidiga 1930-talet för att sedan gå över till Djurgården. Olles far – Olle Tandberg senior – var en av de tidigaste djurgårdarna med stora framgångar i bl.a. skidlöpning och nordisk kombination, det var därför naturligt för Olle att välja Djurgården. Olle tog hem fem raka SM-tecken i tungvikt åren 1936 – 1940. Olle ställde upp i Berlin OS 1936. Han var 18 år fyllda och var kanske lite för färsk för det stora sammanhangen. Olle vann dock sin debutmatch, men föll i andra omgången. Olle hann även med att bli Europamästare vid två tillfällen 1937 och 1939. Han vann samtliga landskamper han ställde upp i, hela 17 stycken. Av 135 amatörmatcher vann han hela 130. Inte många kan visa upp en sådan meritlista. Den stora målsättningen var de stundande olympiska spelen i Helsingfors 1940. Dessa blev dock inställda p.g.a. andra världskrigets utbrott. Istället valde Olle att gå över att bli proffs. I sin proffsdebut den 31 januari 1941 besegrades Jakob Schönrath i Mässhallen i Göteborg på poäng. Olle blev snabbt en av de ledande tungviktarna i Europa och 1943 – mitt under brinnande världskrig – erövrade Olle EM-titeln efter en poängseger mot belgaren Karel Sys inför ett fullsatt Råsunda fotbollsstadion. I returmatchen senare samma år tog dock belgaren tillbaka sin förlorade titel. Olle fortsatte karriären efter några mindre uppehåll. I en berömd match i Kungl. Tennisstadion knockout-besegrade han den tappre engelsmannen Porter – efter att denne varit i golvet hela 17 gånger. Bland åskådarna fanns kung Gustav V. Olle valde även lyckan ”over-there”. I sin första match i USA ställdes Olle mot svårboxade Joey Maxim. Denne visade sig vara numret för stor för Olle. Joey Maxim var för övrigt den förste att besegra Floyd Patterson och var ett stort namn i USA under många år. Det blev ytterligare några matcher på USA-turnén mot mindre känt motstånd innan det bar hemåt igen. 1947 fick Olle helt oväntat chansen till stormatch. Försterankade utmanaren Joe Baksi var vid denna tidpunkt i Europa på turné. Han gjorde processen kort med ett par engelsmän och tänkte sig ytterligare en enkel match innan det var dags för en titelmatch mot världsmästaren Joe Louis. Olle ville dock annat. I ett bejublat framträdande boxade Olle ut en för kvällen blek Baksi. Olle tog en övertygande poängseger och klättrade efter denna sensation upp som fjärde utmanare på The Rings rankinglista. Stärkt av framgången tog Olles promotor Edwin Ahlqvist hit topprankade Jersey Joe Walcott. Walcott hade tillhört världseliten under flera år. Matchen lockade storpublik till Råsunda fotbollsstadion. Walcott visade sig dock vara en alltför hård nöt att knäcka. Olle slogs skoningslöst ut av Walcotts fruktade vänsterkrok i den femte ronden. Detta var Olles sista framträdande i boxningsringen. Han höll dock kontakten med Djurgårdens boxning under många år framöver. Olle gick ur tiden 1996. Han är den Djurgårdsboxare som haft i särklass störst framgång både som amatör och proffs. Han var dessutom en reko kille med ett mycket stort Djurgårdshjärta. Olle digra prissamling är skänkt till Dif och kommer att finnas att beskåda i pokalrummet på Stockholms Stadion.
Alex Weimark
Under Konstruktion
Jan Westlin
Under Konstruktion
Harry Wolff
Harry Wolff var eleganten och teknikern som nådde EM-finalen 1927. Harry som i hela sitt liv var Djurgårdens IF trogen inledde karriären i klubben i slutet på 1910-talet. Sektionen var tämligen nybildad och höll till i lokaler på Stockholms stadion. Boxningen upplevde på 20-talet något av en hausse och medlemsantalet var sett över tiden sannolikt det största vi haft. Harry berättade att det var svårare att vinna ett SM-guld än att komma till finalen i EM. Tävlingarna kunde pågå i veckor innan man var framme vid finalerna. Harrys första stora framgång som boxare var när han vann Junior-SM 1922 i bantamvikt. Tävlingarna som var något av en folkfest avgjordes inför ett fullsatt Djurgårdscirkus under jul- och nyårshelgerna. Deltagarna var allt som oftast av väldigt ojämn kvalité boxningsmässigt, vilket gjorde att publiken många gånger fick en god underhållning. Harry boxade i sedvanlig elegant stil hem SM-guldet för juniorer till Dif. Två år senare var det dags för ”stora SM” som även det gick av stapeln på Djurgårdscirkus. På den tiden avgjordes alla mästerskapstävlingar i Stockholm. Harry avgick återigen med segern i bantamviktsklassen efter en tekniskt fulländad boxning. Han boxade så övertygande att han togs ut att representera Sverige i de olympiska spelen i Paris 1924 tillsammans med två andra djurgårdsboxare, Oscar Andrén och Gustaf Bergman. Dessvärre råkade Harry ha otur i lottningen då han ställdes mot slutsegraren sydafrikanen Smith i den första omgången. Parisresan var dock ett stort äventyr för den unga djurgårdaren. Harry berättade att på den tiden var man inte så bortskämd som idrottsman. Gaget bestod av en skräddarsydd kostym med tillhörande halmhatt. Hemresan gick till Stockholms centralstation, därifrån fick man ta sig hem bäst man kunde. För Harrys del innebar det en långpromenad till hemmet i Spånga. Harrys största framgång kom tre år senare då han nådde EM-finalen 1927. Det blev dessutom ytterligare ett SM-guld – 1927 i fjädervikt. Harry förblev Djurgården trogen i hela sitt liv. Han var ledamot av styrelsen så sent som en bit in på 1980-talet. Harry bevistade alltid föreningens årsmöten, alltid lika elegant i sin vita sommarkostym med tillhörande halmhatt (dock ej samma som 1924). Han brukade skänka fantastiska Stockholmstavlor till förtjänta boxare vid varje årsmöte. Harry gick ur tiden i mitten av 1980-talet.
Tillbaka till historiken