Historik

Djurgårdens IF är landets äldsta boxnings­klubb och en av de mest framgångsrika. Exakt hur länge Djurgården bedrivit boxnings­verk­samhet är inte helt klarlagt men första gången man arrangerar en boxnings­uppvisning år 1898 i samband med en klubbfest. I början på 1912 hölls en supé på krogen Riche där djurgårdaren Esse Schulman efteråt mötte den amerikanske boxaren Kid Johnsson. Det är troligen första gången en djurgårdare är uppe i ringen i en riktig match. 1916 skickar man som första klubb en boxare utomlands – till Danmark – och 1917 bildas boxningssektionen. Då anlitades även djurgårdaren och proffsboxaren Alex Weimark som tränare. Djurgården var också initiativtagare till att bilda Svenska Boxningsförbundet 1919 vilket brukar betecknas som amatörboxningens födelse i Sverige. Fram till dags dato har klubben varit ledande i landet och haft stora fram­gångar på svenska mästerskap samt varit rikligt representerad i landslags­sammanhang och på EM, VM och OS turneringar. Namn som Oscar Andrén, Nils Ramm, John Andersson, Olle Tandberg, Einar Hammar, Bertil Ahlin, Roy Swedberg, Hans Pincoffs, Putte Palm, George Scott, Lars Myrberg och Majid Jelili m.fl. har alla passerat revy i klubblokalen genom årens lopp.

Djurgårdens IF är en av landets äldsta idrottsföreningar. DIF bildades redan 1891 på ett café på Djurgården. Ett krav för medlemskap var till en början att man var bosatt på Djurgården, som på den tiden var en ganska ruffig förstad till Stockholm. Inspirationen till att bilda en idrottsförening hade man fått av det norska gardet som vid den tiden var förlagda till kaserner på Östermalm. Norrmännen var sällsynt skickliga backhoppare och skidlöpare och stadsdelens ungdomar beslöt därför att bilda en idrottsförening. De första idrottsgrenarna man idkade var således just vintersport. Under sommarhalvåret blev friidrott det man till en början utövade. Ett hinder för föreningen att växa var kravet på bosättning på Djurgården. När man efter några släppte på kravet började DIF att expandera och fler idrotter kom upp på programmet. En av de sporter som tidigt intresserade föreningen var boxning men någon egentlig verksamhet finns inte dokumenterad.

I samband med Stockholms OS 1912 togs fler idrotter upp på programmet bl.a. brottningen. Boxningen var inte med på OS-programmet 1912 helt enkelt av det skäl att sporten vid den tiden inte utövades i någon större utsträckning i Sverige. Året därpå 1913 gjordes ett första försök att starta upp boxningsverksamhet inom Djurgårdens IF. Försöket dog ganska snabbt ut. Nästa försök gjordes 1916 och då tog verksamheten fart. De första lokalerna var i innanmätet på Stockholms stadion. DIF var för övrigt en av sju klubbar som var med och bildade Svenska Boxningsförbundet 1919 på restaurang Riche i Stockholm.

Vid de första svenska mästerskapen som avgjordes på Djurgårdscirkus 1920 tog Djurgårdaren David Lindén hem guldet i lätta tungvikten. 1920-talet var för övrigt en sällsynt framgångsrik period i föreningens historia. Vid olympiska spelen till Paris 1924 bestod halva laget av Djurgårdsboxare. Det var för övrigt första gången Sverige deltog vid ett OS i boxning. Bäst lyckades Oskar Andrén med en fjärdeplats. På den tiden boxade man om bronsmedaljen, idag delas det ut två bronsmedaljer. Vid de påföljande olympiska spelen i Amsterdam nådde Djurgårdaren Nisse Ramm tungviktsfinalen men förlorade p.g.a. skada mot argentinaren Jurado.

Vid mitten av 1930-talet dök en yngling vid namn Olof Tandberg upp i boxningslokalen. Han hade tagit sina första staplande steg som boxare i en numera avsomnad konkurrentklubb. Olle gick hela 135 amatörmatcher av vilka han avgick som segrare i 130 av dessa. Olle hemförde 5 raka SM-guld i tungvikt till DIF och han deltog endast 18 år gammal vid olympiska spelen i Berlin 1936. Där blev han dessvärre utslagen i den andra omgången. Olle fortsatte med att bli Europamästare året efter 1937 och två år senare försvarade han sin titel. Olle rankades som världens främste tungviktare vid den här tiden och stor favorit till den olympiska turneringen som skulle avgöras i Helsingfors 1940. De olympiska spelen blev dessvärre inställda p.g.a. världskriget och Olle valde i stället att satsa på en framgångsrik proffskarriär.

En annan framgångsrik Djurgårdsboxare under 1930-talet var John Andersson som var en stentuff slugger och som efter avslutad amatörkarriär i Djurgården gick hela 92 proffsmatcher – i särklass flest av alla svenska yrkesboxare. Djurgårdsboxningen flyttade runt på olika adresser i staden under den här tiden. Till slut lyckades man hitta en lokal på Pontonjärgatan 33 på Kungsholmen, där hade föreningen sin hemvist från tidigt 40-tal ända fram till 1976, då man p.g.a. av en illvillig granne tvingades flytta. Flytten gick till en lokal belägen under Centralbadet i centrala Stockholm. När badet skulle renoverades tvingades föreningen återigen att flytta. Efter en kortare period på Kronobergsgatan återfinns nu klubben på Norra Agnegatan 36 sedan 13 år tillbaks. Andra profiler i Djurgården var 1960-talets Putte Palm och Hans Pincoffs och 80-talet Lasse Myrberg. Föreningen har genom åren hemfört hela 72 svenska seniormästerskap, haft två olympiska medaljörer, åtskilliga medaljer på EM och haft flest stora grabbar inom boxningen.

1992 ombildades DIF till en alliansförening och boxningssektionen blev då en självständig förening.