Historia

Djurgårdens IF är en av landets äldsta idrottsföreningar. DIF bildades redan 1891 på ett café på Djurgården. Ett krav för medlemskap var till en början att man var bosatt på Djurgården, som på den tiden var en ganska ruffig förstad till Stockholm.

Inspirationen till att bilda en idrottsförening hade man fått av det norska gardet som vid den tiden var förlagt till kaserner på Östermalm. Norrmännen var sällsynt skickliga backhoppare och skidlöpare och stadsdelens ungdomar beslöt därför att bilda en idrottsförening. De första idrottsgrenarna man idkade var således just vintersport, och under sommarhalvåret blev friidrott det man till en början utövade.

Ett hinder för föreningen att växa var kravet på bosättning på Djurgården. När man efter några år släppte på kravet började DIF att expandera och fler idrotter kom upp på programmet. En av de sporter som tidigt intresserade föreningen var boxning, men någon egentlig verksamhet finns inte dokumenterad.

I samband med Stockholms OS 1912 togs fler idrotter upp på programmet, bland annat brottningen. Boxningen var inte med på OS-programmet 1912 helt enkelt av det skäl att sporten vid den tiden inte utövades i någon större utsträckning i Sverige.

Året därpå, 1913, gjordes ett första försök att starta upp boxningsverksamhet inom Djurgårdens IF. Försöket dog ganska snabbt ut. Nästa försök gjordes 1916 och då tog verksamheten fart. De första lokalerna var i innanmätet på Stockholms stadion.

DIF var för övrigt en av sju klubbar som var med och bildade Svenska Boxningsförbundet 1919 på restaurang Riche i Stockholm.

Vid de första svenska mästerskapen, som avgjordes på Djurgårdscirkus 1920, tog djurgårdaren David Lindén hem guldet i lätt tungvikt. 1920-talet var för övrigt en sällsynt framgångsrik period i föreningens historia.

Vid olympiska spelen i Paris 1924 bestod halva laget av Djurgårdsboxare. Det var första gången Sverige deltog vid ett OS i boxning. Bäst lyckades Oskar Andrén med en fjärdeplats — på den tiden boxade man om bronsmedaljen, i dag delas det ut två bronsmedaljer.

Vid de påföljande olympiska spelen i Amsterdam nådde djurgårdaren Nisse Ramm tungviktsfinalen men förlorade på grund av skada mot argentinaren Jurado.

Vid mitten av 1930-talet dök en yngling vid namn Olof Tandberg upp i boxningslokalen. Han hade tagit sina första staplande steg som boxare i en numera avsomnad konkurrentklubb. Olle gick hela 135 amatörmatcher, av vilka han avgick som segrare i 130. Han hemförde fem raka SM-guld i tungvikt till DIF och deltog endast 18 år gammal vid olympiska spelen i Berlin 1936, där han blev utslagen i den andra omgången.

Olle fortsatte med att bli Europamästare året efter, 1937, och två år senare försvarade han sin titel. Han rankades som världens främste tungviktare vid den här tiden och var stor favorit till den olympiska turneringen som skulle avgöras i Helsingfors 1940. Spelen blev dessvärre inställda på grund av världskriget och Olle valde i stället att satsa på en framgångsrik proffskarriär.

En annan framgångsrik Djurgårdsboxare under 1930-talet var John Andersson, en stentuff slugger som efter avslutad amatörkarriär i Djurgården gick hela 92 proffsmatcher – i särklass flest av alla svenska yrkesboxare.

Djurgårdsboxningen flyttade runt på olika adresser i staden under den här tiden. Till slut lyckades man hitta en lokal på Pontonjärgatan 33 på Kungsholmen, där föreningen hade sin hemvist från tidigt 40-tal ända fram till 1976, då man på grund av en illvillig granne tvingades flytta.

Flytten gick till en lokal belägen under Centralbadet i centrala Stockholm. När badet skulle renoveras tvingades föreningen återigen att flytta. Efter en kortare period på Kronobergsgatan låg klubben under många år på Norra Agnegatan 36. I dag finns klubben på Tomtebogatan 13.

Andra profiler i Djurgården var 1960-talets Putte Palm och Hans Pincoffs samt 80-talets Lasse Myrberg. Föreningen har genom åren hemfört hela 72 svenska seniormästerskap, haft två olympiska medaljörer, åtskilliga medaljer på EM och haft flest Stora grabbar inom boxningen.

1992 ombildades DIF till en alliansförening och boxningssektionen blev då en självständig förening.